Sorry, Swedish language only. Get a brief summary in English here or go back to Anders' Homepage.

Myten om The KLF

De är rättvisa. De är antika. Och de säger "Mu Mu"

Fempoängsuppsats i Populärkultur.
Av Anders Hultman, Södra Vätterbygdens Folkhögskola, hösten 1993.
    KLF logo
  1. Ett band som alla andra
  2. Historien skrivs om
  3. Graffiti
  4. Okynniga tidsherrar
  5. Cornflakes, frigolit och får
  6. Antika och rättvisa
  7. Döda får
  8. Myternas värde
  9. Sex and drugs and rock'n'roll
  10. Atlantis, Mu och Illuminati
  11. Myten som politik
  12. Exklusivitet
  13. Manifest innehåll
  14. Fortfarande ingen överordnad plan
  15. Källor
  16. Skivor
  17. Videor och filmer
  18. Tacklista
Ett band som alla andra
  För en flyktig betraktare, en "normal" musikkonsument, kan den engelska popmusikgruppen KLF se ut som vilken annan grupp som helst. De dök upp från "ingenstans", var populära ett tag och försvann sedan. Dessutom var personerna bakom gruppen ganska anonyma. Ett helt normalt beteende för en popgrupp, åtminstone för en popgrupp som spelar den sorts lättflyktiga dansmusik som KLF gjorde (rockmusikgrupper har i allmänhet en något längre livslängd).
  Från hösten 1990 till vintern 1992 gav KLF ut fem singlar och ett album som både blev stora försäljningsframgångar och spelades flitigt på radio, MTV och diskotek. KLF fick dessutom en Brit Award (brittiska musikbranschens pris) för 1991 års bästa brittiska grupp samt att de blev nominerade i klasserna bästa album, bästa singel och bästa video.
  Nu var det framgångsrika albumet och de fem singlarna inte det första som männen bakom KLF gjorde. De hade i flera år arbetat med olika projekt, både tillsammans och var för sig. Framgångarna under främst 1991 var bara den kommersiella kulmen på en lång tid som mer okända musiker. Det är visserligen inte heller speciellt ovanligt, tvärtom har många av de artister som nu är stora många år som mindre kända bakom sig.
  Det märkliga med KLF är det system av myter som de omger sig med.

Historien skrivs om
  The KLF bildades några dagar efter nyår 1987, då under namnet The Justified Ancients of Mu Mu (De Rättfärdigade Äldste från Mu), förkortat The JAMs. Bill Drummond och Jimmy Cauty, två män i trettioårsåldern, hade tillbringat helgerna i en inspelningsstudio. Båda var de fruktansvärt trötta på rockmusik och ville pröva på något annat. Jimmy Cauty var tecknare och musiker med ett förflutet bland annat i grupperna Brilliant och Zodiac Mindwarp and the Love Reaction.
  Bill Drummond var också musiker, hade gjort en soloskiva, spelat i gruppen Big In Japan, hade jobbat som talangscout på skivbolaget WEA och varit manager åt grupperna Echo and the Bunnymen och The Teardrop Explodes. Managerjobbet skötte han på ett ganska märkligt sätt. Bland annat lät han Echo and the Bunnymen ge konserter på små, glesbefolkade öar i norra Skottland.
  Det var när Bill Drummond skulle hjälpa Brilliant, gruppen som Jimmy Cauty var med i, att nå framgång som det hela började. Bill Drummond anlitade Pete Waterman (1), en känd -- och dyr -- stjärnproducent, till Brilliants nästa skiva. Slutnotan för skivan kom att hamna på nästan tre miljoner kronor, vilket skivbolaget tyckte var alldeles för dyrt. Bill Drummond fick sparken från skivbolaget och Jimmy Cauty fick sparken från Brilliant och tillsammans bestämde de sig för att skapa något helt nytt.
  När de sökte sig bort från rockmusiken upptäckte de istället hip-hop och samplers. De tyckte att det vore väldigt trevligt att göra en skiva utan att behöva skriva några låtar. Så de satte igång att sampla, mixa och trixa. Den musik de gjorde bestod i stort sett enbart av små fragment och stora sjok av andra gruppers musik, ihopsatt på ett nytt sätt.
  Våren 1987 gav de ut sin första skiva, en ensidig tolvtums maxisingel, pressad i 500 exemplar. Den bestod av en ganska taffligt gjord ihopmixning av Samantha Fox Touch Me och Beatles All You Need Is Love. Snart kom ytterligare två versioner av skivan ut, med andra omslag och andra mixar, pressade i 5000 respektive 1000 exemplar. För att marknadsföra skivan klistrade de upp hemmagjorda affischer på Tower Records skyltfönster med texten "Ute nu, Justified Ancients Of Mu Mu-singel". Skivan blev omgående utnämnd till veckans singel i tidningen New Musical Express.

Graffiti
  Alla deras tidiga skivor gavs ut i små upplagor och i en mängd olika versioner, de flesta med s.k. white label, d.v.s. med blank, vit etikett utan text. Gemensamt för skivorna var också att de inte alltid var helt lagliga. Så länge man sitter hemma och samplar från och scratchar med andra gruppers skivor är det ingen som lägger sig i, men om man ger ut resultatet på skiva och försöker sälja den träder olika lagar om copyright och upphovsrätt i kraft. Det var det som hände med deras första LP, 1987 (What The Fuck Is Going On?). Med den skivan blev de de första som tillämpade hip-hopens klipp-och-klistra-teknik på rockmusik. Förutom Beatles All You Need Is Love samplades det friskt från bland andra The Monkees Theme, Dave Brubecks Take Five och Whitney Houstons I Wanna Dance With Somebody.
  Skivan tog fem dagar att spela in, men oturligt nog fanns den bara tillgänglig i skivaffärerna lika länge. På omslaget deklarerar de: "I Mus namn förklarar vi härmed dessa ljud befriade från all form av copyright, utan förbehåll." Men det imponerade tyvärr inte på ABBA. En av låtarna på plattan, The Queen And I, bestod nämligen till stora delar av ABBA:s Dancing Queen. Bill Drummond hade inte räknat med att någon skulle märka något, än mindre ta illa upp, men ABBA -- inte bara deras musikförlag, utan faktiskt gruppen själv -- hörde låten och hotade med stämning om inte hela upplagan omedelbart förstördes.
  Efter att ett försök att göra upp i godo hade misslyckats (2) gav grabbarna ut en ny version, 1987: The Edits, där de åtalade bitarna helt enkelt lyfts ur, utan att något annat satts in i stället. Skivan innehåller alltså långa tysta partier. Med skivan följer en detaljerad instruktion för hur man själv kan gå till väga för att fylla i "rätt" bitar igen.
  Under 1987 fick de en del uppmärksamhet i media i England, inte så mycket för sin musik, utan mer för sina uppseendeväckande klotterattacker mot reklamaffischer och husfasader. Med svart och vit målarfärg och breda penslar skrev de med spretig stil nya budskap på bland annat en affisch där den berömda bilden av en napalmskadad vietnamesisk flicka i Song My använts som reklam för en kamera. För att protestera mot det makabra i att använda den bilden till reklam målade de dit en stor pratbubbla med texten "Merry Xmas from the JAMs".
  I samband med att 1987 (What The Fuck Is Going On?) gavs ut målade de i smyg orden "1987" och "The JAMs" i över sju meter höga bokstäver högst upp på flera husfasader i London, bland annat på National Theatre.

Okynniga tidsherrar
  Vid midnatt, natten till den första januari 1988 slutade The JAMs att existera. Bakom sig lämnade de ett andra album, Who Killed The Jams?, ytterligare en singel (3) och en samlingsskiva (4) för att summera epoken. Bill Drummond och Jimmy Cauty hade fått smak på housemusik, den nya trenden, och bestämt sig för att de ville vara med. De försökte göra en houseskiva, men visste inte riktigt hur de skulle bära sig åt.
  De lyckades inte komma på det heller, så de gjorde en hit istället. Under namnet The Timelords gav de ut sin dittills mest framgångsrika skiva, Doctorin' The Tardis, en låt med samplingar från Gary Glitters Rock 'n' roll och temat från TV-serien Doctor Who. På bara några veckor hade den nått den engelska topplistans första plats. De påstod att det var Jimmys amerikanska polisbil som gjort skivan, ett skämt som de trodde att pressen skulle uppskatta. Det gjorde de dock inte, så The Timelords fick, som en halv reträtt, erkänna att det var de själva som gjort skivan, men att allt de gjorde var på order av bilen.
  När singeln till deras förvåning sålt i nästan en miljon exemplar började de, berusade av framgången, skriva en bok om hur de gjort. Den fick namnet The Manual (Handboken) och undertiteln How To Have A Number One The Easy Way (Hur man får en listetta på det enkla sättet). I boken avslöjade de de "zenarkistiska" metoderna de använt sig av:
Först och främst måste du vara pank, barskrapad och allmänt i misär. Den som har fast jobb eller studerar på heltid har inte den tid som måste läggas ner för att bli riktigt hängiven. Är man dessutom arbetslös får man ett klarare perspektiv på hur samhället fungerar.
  Om du redan är musiker: sluta omedelbart spela ditt instrument, eller ännu bättre: sälj skräpet! Att sitta och tramsa med portastudios och andra så kallade musikredskap komplicerar och distraherar dig bara från huvuduppgiften.
  Något som är ännu värre än att vara musiker är att vara musiker i ett band. Så om du lirar i ett band, sluta. Ju fler kockar, desto sämre soppa. Däremot kan det vara bra med en partner, en kollega du kan ha som bollplank för idéer och tvärtom. Är man fler än två börjar kompromisserna, och då kan du lika gärna bli politiker.
De lämnade till och med en garanti. Pengarna tillbaka till den inte får en listetta inom en månad efter att han köpt boken. Ingen har utnyttjat garantin, tvärtom har flera band följt instruktionerna och lyckats, bland andra den österrikiska discjockeygruppen Edelweiss.
  Med tanke på vad som sedan hände så borde Bill Drummond och Jimmy Cauty även ha skrivit en uppföljare: How To Lose All The Money You Made, Even Easier (Hur man, ännu enklare, förlorar alla pengar man tjänat). Grabbarna begav sig nämligen till Spanien tillsammans med en handfull lösa idéer och Steven Spielbergs filmteam från Indiana Jones.
  Filmprojektet gick under namnet The White Room. Det skulle bli en 45-minuters roadmovie, det skulle bli en långfilm, det skulle bli en TV-serie... Efter fyra veckor av totalt planlöst filmande hade de gjort av med 250 000 pund, nästan tre miljoner kronor. Därmed var alla pengar de tjänat på Doctorin' The Tardis slut.

Cornflakes, frigolit och får
  I början av 1989 antog de namnet The KLF och gav ut den första versionen av What Time Is Love?, den housemusiklåt som de hade försökt göra när de spelade in Doctorin' The Tardis. Den blev snabbt obligatorisk på sommarens ravefester. The KLF åkte runt och gjorde framträdanden där de kastade cornflakes, frigolitsmulor och skotska pundsedlar med texten "Barn, vi älskar er" på till publiken.
  Under tiden som ett flertal europeiska discjockeyer och housemusiker spelade in egna versioner av What Time Is Love? (5) började The KLF fundera på nya idéer. Först försökte de upprepa framgången med Doctorin' The Tardis. De spelade in singeln och videon Kylie Said To Jason, en mycket elegant och dyr produktion. Men framgången uteblev. Trots att både låten och videon var bättre än Doctorin' The Tardis så sålde den dåligt och spelades inte på varken radio eller TV.
  När inte det gick gav sig The KLF på att skapa en ny undergenre till housemusiken: ambient house. Enligt dem själva så var världens första ambient houseskiva baksidan på deras singel Doctorin' The Tardis, en instrumentalversion där i stort sett ingenting händer. De vidareutvecklade idén på singeln 3 A.M. Eternal och albumet Chill Out. Skivorna låter som om de åkt ut på landet, satt bandspelaren på inspelning, slängt ut mikrofonen genom fönstret och satt sig och rattat på bilstereon. De låter sig fotograferas av Sunday Times medan de spelar in havet.
  I maj 1990 tillbringade de åtta dagar på ön Jura i Inre Hebriderna för att spela in ett nytt album, The Gate. De tyckte att 1989 års populära (och år 1990 hopplöst ute) undergenre till housemusiken, acid house, dog ut för tidigt. Därför planerade de att göra den definitiva acidplattan som skulle göra slut på alla andra acidplattor. Men de struntade i skivan och gick istället omkring på stranden hela dagarna. De filmade det hela och gav sedan ut det som en 45 minuter lång video kallad Waiting. Vad de väntade på framgick inte.

Antika och rättvisa
  Det ordentliga genombrottet för KLF, både kommersiellt och vad gäller kändisskap, kom år 1991. Under slutet av 1990 och början av 1991 gav The KLF ut nya, helt ommixade versioner av What Time Is Love? och 3 A.M. Eternal. Den här gången blev de rejäla framgångar, även mätt i radiospelning och skivförsäljning. Den nya versionen av 3 A.M. Eternal blev gruppens första listetta sedan Doctorin' The Tardis, två och ett halvt år tidigare. De gånger som de tidigare givit ut samma låtar blev de visserligen populära, men bara bland ravebesökare -- en högst begränsad krets. De låtar som spelas på ravefesterna spelas för det mesta bara där och blir i stort sett aldrig kända för en bredare allmänhet.
  I mars gav de så ut albumet The White Room med filmmusiken till den aldrig färdiggjorda filmen The White Room. Plattan sålde två miljoner exemplar på lite mindre än ett halvår. KLF blev också den engelska grupp som sålde flest singlar under året. Men framgångarna blev början till slutet för The KLF. Bill och Jimmy började bli lite oroliga över sin underground-status. I början hade de försökt att vara lite hemliga, på tidningsbilder och i videor uppträdde de i svarta huvor, regnrockar med kapuschong och liknande, men alltför många visste vilka de var för att en sådan policy skulle gå att genomföra konsekvent.
  För att rädda sin image av okända rebeller som minsann inte sitter fast i skivbranschens kommersialism gav de under sitt gamla namn The Justified Ancients Of Mu Mu ut låten It's Grim Up North, en ny version av låt som 1990 gick ut i 300 exemplar enbart till discjockeyer. De själva tyckte att den bara bestod av oväsen och att den lät hemsk. De var övertygade om att ingen skulle köpa skivan. Men, naturligtvis, blev den en hit, den också.
  Vid midsommar 1991 återvände KLF till Jura för att fira sommarsolståndet. Med sig tog de ett gäng musikjournalister från hela världen. Journalisterna forslades dit med tåg, buss, helikopter och bilfärja och visste inte vart de hade kommit. När färjan lade till vid stranden fick journalisterna stämpla in i Mus passkontroll och sedan ikläddes de gula rockar, ställdes upp på led och vallades fram och tillbaka över ön ropandes "Muuu, Muuu". Det hela filmades och gavs senare ut som kortfilmen The Rites Of Mu: Summer Solstice. Kvällen avslutades med ett rituellt eldsoffer.

Döda får
  Efter att ha gjort en ny och helt annorlunda version av Justified And Ancient, en av låtarna på The White Room, den här gången med countrydrottningen Tammy Wynette som sångerska, insåg Bill och Jimmy att det egentligen var hårdrock som de alltid hade velat syssla med. De anlitade trash-punkgruppen Extreme Noise Terror och före detta Deep Purple- och Black Sabbath-sångaren Glen Hughes och spelade tillsammans med dem in varsin ny version av 3 A.M. Eternal och What Time Is Love?, nu i hårdrockstappning. Tillsammans med Extreme Noise Terror började de också på ett nytt album, The Black Room. Men efter bara någon vecka tröttnade de och kastade sig istället över nästa projekt, minialbumet Mu där de skulle mixa om singlarna från The White Room ytterligare en gång.
  I ett sista försök att chockera och göra något oväntat tog de med sig ett dött får och några hinkar med grisblod till 1992 års Brit Awards-utdelning, den engelska motsvarigheten till Grammis-galan. Planen var att stycka fåret på scenen, kasta ut köttet och inälvorna i publiken och hälla blodet över de närmaste bänkraderna. Inför hela den församlade musikindustrin samt nio miljoner TV-tittare. Nu blev det inte så, Extreme Noise Terror som skulle vara deras kompband under galan vägrade. KLF fick nöja sig med att skjuta med k-pist in i publiken (lös ammunition, men äkta vapen) och slå sönder sina instrument. Fåret dumpade de senare utanför det hotell där Brit Awards-festen hölls, tillsammans med skylten "Jag dog för din skull. Smaklig måltid."
  Bill Drummond hade pratat om att lägga ner KLF i flera månader, men inte riktigt vågat. Fåroffret var ett försök att tvinga fram en upplösning, ett kommersiellt och artistiskt självmord. Får har alltid varit en del av KLF-myten och får figurerar på skivomslag, i videor och kortfilmer, på tröjor och inne i musiken. Självmordssymboliken i det döda fåret är nästan övertydlig.
  Den slutliga bekräftelsen på KLF:s död kom den trettonde maj 1992. I en annons i New Musical Express lät de meddela:
Vi har följt en vild och vågad, surmulen men strålande, skitig men skinande väg de senaste åren. Av dem har de senaste två lett oss upp på den kommersiella högplatån. Vi är nu vid en punkt där vår väg kommer att göra en skarp sväng från dessa soliga högländer ner i en underjord som vi inte känner till. Inom överskådlig framtid kommer det inte ges ut några fler skivor av Justified Ancients of Mu Mu, The Timelords, The JAMs, The KLF eller något annat gammalt, nutida eller framtida namn kopplat till vår verksamhet. Från och med nu är alla våra gamla utgåvor indragna. Vår postbox kommer att stå öppen för korrespondens, vår fax kommer att förbli påslagen och vår telefonsvarare redo att spela in. Då och då dessa kanske besvaras. Vi skulle vilja tacka alla (vänner såväl som fiender) som har spelat en roll på vår resa (så här långt). Om vi möts längre fram, var beredd... Vår förklädnad kan vara fullständig. Under tiden vinkar den mörka avgrunden oss till sig. Det finns ingen vidare information. Rockman Rock and King Boy D (6).
Detta är historien om The KLF. Bill Drummond och Jimmy Cauty gjorde musik, filmer och väsen. De fick succéer. De fick fiaskon. Inget av det följde det logiska schemat i popvärlden. Om det fanns en plan bakom så måste någon ha spillt te över den.
  Och i sökandet efter denna överordnade plan, The Masterplan, går det att hitta en hel del märkligheter. The KLF byggde, mer eller mindre medvetet, upp en myt kring sig själva. Myten manifesterades i att KLF verkade mot en fond dels av symboler som hör hemma i andra, redan tidigare etablerade myter som The KLF återupplivade och omtolkade för sina egna syften, dels av symboler de själva skapade. På olika sätt hänvisade de till redan existerande myter, blandade om dem och refererade till dem. Genom att förhålla sig till myterna på ett visst sätt blev de själva en del av dessa myter.
  När publiken försökte tolka symbolerna och sätta in dem i ett sammanhang bildades en flora av antaganden, en ström av rykten, avsedda att göra dem själva mer intressanta. The KLF själva kommenterade sällan dessa rykten, men antydningar, kringgående manövrer, allegorier och luckor talade tydligare än det manifesta innehållet. Som så ofta annars blev det som inte sades, och varför det inte sades, mer intressant än det som faktiskt sades.

Myternas värde
  Genom att myterna kan förhöja affektionsvärdet på produkter, i det här fallet musiken, får myterna ett marknadsvärde. Myterna hjälper till att sälja produkterna. Detta visar sig inom alla områden och det är det som så kallad livsstilsreklam utnyttjar. Prestandamässigt sett är skillnaden inte speciellt stor mellan till exempel Levi's och andra jeans, eller mellan Bang & Olufsen och andra hemstereomärken, men myten motiverar konsumenten att betala ett visst överpris som inte har täckning i andra omständigheter än just myten. Mytens värde kan enkelt bestämmas i kronor och ören genom att jämföra priset på, i exemplet ovan, olika jeans eller stereoapparater.
  I fallet med musik blir det mer komplicerat att bestämma myternas ekonomiska värde. Skivor av olika artister i kostar allmänhet lika mycket, åtminstone inom samma butik eller samma stad. Här får beräkningen istället utgå ifrån den kvantitet skivor en viss artist eller grupp lyckas sälja, vilket är mer vanskligt, för då kan vi inte lika lätt skilja mytens värde från andra faktorer som inverkat vid köpet, till exempel den del av konsumenternas musiksmak som inte påverkas av mytbildningen.
  Musiksmak, liksom smak i allmänhet, styrs av flera faktorer, men viktigast är vana och grupptillhörighet. Man lyssnar på den sorts musik man är van vid (inom mer eller mindre vida gränser), och man markerar genom sitt musikval gemenskap respektive avståndstagande gentemot olika personer och grupper av personer. Myter kan också påverka musiksmaken både i positiv och negativ riktning. Vanligast är dock i positiv riktning, eftersom myterna vanligtvis konstrueras och understödjs av artisten, skivbolaget och deras marknadsförare.

Sex and drugs and rock'n'roll
  Myterna som säljer musik handlar ofta om de gärningar och egenskaper som tillskrivs artisten eller gruppen. Om dessa gärningar och egenskaper har med verkligheten att göra eller inte har mindre betydelse. På ett metaplan blir de verkliga för att publiken vill tro på dem. De får mindre och mindre koppling till artistens person och idolen blir en fiktiv person, med ett eget "liv" utanför artisten. Man kan hävda att en idol är en alltigenom fiktiv person, skapad av publiken i samråd med artisten och dennes skivbolag. Och när myten om artisten väl är etablerad kan den, med fördel, överleva artisten själv.
  Det är rentav så att de idoler som har starkast tjuskraft är döda, men ändå -- eller just därför -- tillskrivs vissa "eviga" egenskaper. Exemplen på artister som blivit legender efter sin död är många, och man kan nästan säga att förutsättningen för att en artist ska kunna bli -- eller åtminstone förbli -- en riktigt stor idol en längre tid är att artisten är död, och att artistens gärningar i verkligheten därmed inte längre kan störa den myt om artisten som byggts upp. Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison är tydliga exempel från slutet av sextio- och början av sjuttiotalet.
  Andra exempel är James Dean (som dock inte spelade musik), Elvis Presley (som närmast blivit en messiasgestalt i flera sinsemellan olika new age-religioner), John Lennon och Sid Vicious. Även Beatles, som grupp betraktat, kan räknas som en "död", och därmed mer intressant, idol. Beatles har aldrig återförenats, varken före eller efter John Lennons död och detta i sig gör, menar jag, gruppen i längden mer attraktiv att ha som idol än delvis samtida Rolling Stones som fortfarande spelar ihop och ger ut skivor.
  Vill man som artist bli intressant på ovan beskrivna sätt utan att behöva ta död på sig själv kan man skapa sig rollfigurer och sedan ta död på dem. Flera artister har försökt och några, till exempel David Bowie, har lyckats. Ziggy Stardust och The Thin White Duke är två av de alias han först har uppträtt under och sedan dödförklarat och förkastat. The KLF har delvis gjort samma sak, eller åtminstone försökt, genom att uppträda under olika namn. Förutom The Justified Ancients Of Mu Mu, The Timelords och The JAMs har de givit ut skivor under namnen The Orb, Disco 2000 och Space. De har vid olika tillfällen officiellt förklarat att vissa av dessa alias gått i graven. De två tydligaste exemplen är när de gav ut Who Killed The Jams? 1988 och det planerade fåroffret vid Brit Awards 1992. KLF har också refererat till Elvismyten genom att avsluta sina framträdanden med orden "The KLF has now left the building" (KLF har nu lämnat byggnaden) (7)

Atlantis, Mu och Illuminati
  Precis som KLF:s musik består av fragment av andra artisters musik har även KLF mytiska värld byggts av andra myter. De tre "inkarnationerna" av KLF (The JAMs, The Timelords och The KLF) har hämtat stoff från olika källor. Hela konceptet kring Doctorin' The Tardis, till att börja med, är hämtat från Doctor Who, en TV-serie gjord med låg budget av BBC i England på sextio- och sjuttiotalen. Serien utspelas mestadels på engelska landsbygden och handlar om elaka utomjordingar och övernaturligheter som går fel. Utomjordingarna sitter inne i robotkroppar som kallas Daleks, och de åker runt i dessa och skriker "exterminate" (utrota) med mekaniska vocoderröster. Mot dessa står en framtida hemlig poliskår med övernaturliga krafter, The Renegade Timelords, som huvudsakligen är goda. De reser i tid och rum med den magiska telefonkiosken Tardis som är större inuti än utanpå.
  Vid KLF:s tillfälliga gästspel som The Timelords är det ganska lätt att spåra influenserna. Den övriga mytbildningen kring gruppen är dock mer komplex. Stora delar är inspirerade av Robert A. Wilsons och Robert Sheas böcker The Eye In The Pyramid, The Golden Apple och Leviathan (finns samlade i samlingsvolymen The Illuminatus! Trilogy). I dem är Illuminati en hemlig organisation för att ta makten i världen, en gigantisk konspiration som står bakom alla andra konspirationer genom hela världshistorien. The Justified Ancients Of Mummu är ett mindre gäng av trevliga anarkister som för det mesta försöker bekämpa Illuminati men som vid olika skeden i historien varit en del av dem. Frasen "Kick Out The JAMs" (Sparka ut JAMs) som dyker upp på flera ställen i KLF:s skivor är direkt hämtad från The Eye In The Pyramid (och samplad från MC5:s låt Kick Out The Jams).
  KLF har också anspelat på legenden om Mu. Mu är en mytisk, sjunken kontinent, och legenden om Mu är till struktur och innehåll mycket lik legenderna om Lemuria och Atlantis. Sentida europeisk folklore uppvisar för övrigt åtskilliga till sin idé likartade sägentraditioner rörande städer eller bygder som sjunkit i havet eller i jorden. Alla dessa sägner har vissa drag gemensamma med de amerikanska södern- och västernmyterna (8), till exempel tankarna om ett förlorat paradis, men har annars helt olika ursprung och syfte. KLF:s värld och världsbild handlar också på något plan om ett förlorat idealtillstånd, en förlorad bättre värld. Kanske rentav en värld som snart kommer att förloras eller som håller på att förloras just nu -- fast utan skuld eller bitterhet.

Myten som politik
  The KLF använder sig, generellt sett, inte av de gängse pop- och rockmyterna. De har till exempel inte försökt leva upp till mottot sex and drugs and rock'n'roll. De anspelar heller inte på södern- och västernmyterna som amerikansk populärkultur gärna använder sig av utan snarare på äldre, europeiska myter som Mu och Illuminati. The KLF delar inte den amerikanska drömmen. Tvärtom har KLF visat en viss avsmak inför USA och det USA står för. I samband med en promotionturné till USA gjorde de hyllningslåten America: What Time Is Love?, en variant av What Time Is Love? med maffiga körer och en berättartext som hävdar att det var The KLF som "upptäckte" Amerika år 992, 500 år före Columbus. Hemkomna från turnén gjorde de singelbaksidan America No More, en massiv matta av oljud med insamplade fragment av allt det destruktiva de såg i USA.
  Men KLF:s mytbildning är inte i första hand politisk. En del av deras gärningar, till exempel klottrandet på reklam, kan tolkas som ett angrepp från en slags vänster- eller anarkistståndpunkt. Men deras myter har inte en politisk avsikt. Myten om Mu, till exempel, härstammar från förantik tid och är så gammal att den närmast kan betecknas arketypisk. Visserligen har vissa historiker hävdat att det Mu närstående Atlantis (skildrat av Platon i dialogerna Timaios och Kritias) hittades på i syfte att förhärliga athenarnas moral, och att den hade ett politiskt innehåll då, men under de cirka 2400 år som gått sedan Platon har alla politiska avsikter slipats av.
  Frågan är hur stor politisk kraft man ska tillskriva myter rent generellt. Filmvetaren Örjan Roth Lindberg (9) ser myterna som aktiva politiska redskap, medan Roland Barthes (10) ser myten som ett helt avpolitiserat yttrande skilt ifrån det vanliga språket som är fullt av politiska konnotationer. Jag tror att en myt visst kan ha en politisk laddning och ett politiskt syfte när den skapas, men ju äldre den blir, desto mer neutraliserad och naturaliserad blir den. En tillräckligt gammal myt är helt opolitisk i sig, men den kan naturligtvis användas i politiska syften genom att någon eller några återupplivar de gamla konnotationerna eller ger myten nya.
  Bill Drummonds och Jimmy Cautys egna, personliga politiska åsikter är kanske inte speciellt intressanta i sammanhanget, men The KLF inbegrep ett visst mått av anarkism (11) och "copyleft" (motsatsen till copyright). Från början sa Bill Drummond att förkortningen KLF stod för "Kopyright Liberation Front", d.v.s. en direkt uppmaning att sätta alla upphovsrättsliga regler ur spel. KLF har hela tiden varit för ett fritt samplande, att få ta bitar från andras musik och sätta ihop till något eget. När de började var sampling ännu inte så vanligt och under 1987 förekom flera fall när samplande artister blev stämda av dem som gjort originalen.
  Det mest kända fallet är nog när den israeliska schlagersångerskan Ofra Haza och hennes skivbolag stämde engelska discjockeygruppen Coldcut för att de använt ett stort stycke ur låten Im nin'alu från hennes skiva Yemenite Folk Songs till deras ommixning av Eric B and Rakims hip-hop-låt Paid In Full. Uppståndelsen kring fallet gjorde Ofra Haza -- och hennes låt -- så känd att hon själv gav ut den i disco-version med god framgång. Trots ett flertal liknande fall uteblev den etiska debatten om vad som är rätt och fel när det gäller att sampla. Att ta från andras musik är mer eller mindre förbjudet, men författare, filmregissörer och konstnärer tar hela tiden från kollegor och gör idéer ännu bättre utan att det väcker någon uppståndelse.
  Vad står då KLF för, egentligen? Enligt dem själva byter förkortningen hela tiden betydelse. "Kopyright Liberation Front" är den gängse uttydningen, men det finns också andra tolkningar, till exempel "Kings of the Low Frequency". Det är som när Salvador Dalí förklarade för en journalist vad en av hans tavlor symboliserade. När journalisten hade skrivit klart och skulle gå så sa Dalí att "om du ringer upp mig om en kvart igen kommer jag att säga att den symboliserar någonting helt annat".

Exklusivitet
  Genom att, som KLF gjorde, odla en myt av hemlighetsfullhet och framställa sig själva som en del av något större och ogreppbart, appellerade de till de grupper som fascineras av det okända. Mot bakgrund av detta var valet av Mu ett smart drag. Atlantis har alltsedan antiken fascinerat allehanda mystiker, bland andra Olof Rudbäck d.ä. (1630--1702), Gustaf Fröding (1860--1911) och Francis Bacon (1561--1626) och har i vår tid mer eller mindre ockuperats av olika new age-sekter. Mu, som är en äldre, och framför allt dunklare, variant av myten om Atlantis verkar därför mer exklusiv än det närmast överexploaterade Atlantis.
  Just exklusiviteten är en viktigt del av mytbildningen. Om man är tillräckligt hemlighetsfull och mystisk kan ingen säga att man har fel, för man kan alltid svara med ett "du har ju inte hajjat grejen". Man kan exkludera folk för att hävda sig själv. Som strategi för att sälja skivor kanske det inte är helt idealiskt, men förfarandet skapar en ganska stabil fan-bas av folk som känner sig utvalda, folk som inte har låtit sig exkluderas. Samtidigt skapar det ett intresse för att få reda på vad de egentligen menar.
  Genom att välja källor som en liten grupp känner till väldigt väl, men som är okända för allmänheten (Doctor Who och Illuminati) använder man sig av den exklusivitet och mystik som dessa redan omges av. KLF:s myter bygger på ett skikt av populär- och annan kultur som gäckar och som är svårt att kontrollera för den som inte har de rätta kontakterna. Att förstå intertextualiteten kräver en hel del insidesinformation. Fakta som kan underlätta förståelsen står i allmänhet inte att finna i uppslagsböcker. De är för nya och för lättviktiga för att hamna där. Den som försöker tränga in i myterna konfronteras med diverse begrepp och system av begrepp som "de utvalda" förefaller att förstå, men som ingen utanför denna krets känner till. Men begreppen är trots allt inte så totalt okända utanför "de utvaldas" skara att det går att anta att de helt och hållet skulle vara påfunna av KLF. Begreppen har avsatt vissa spår och man anar att det finns något mer bortom, men myterna låter sig inte exponeras och utforskas in extenso. KLF själva har inte uppfunnit och konstruerat begreppen Mu, Illuminati, Daleks och Timelords, snarare skapat den upplevelse av Mu, Illuminati, Daleks och Timelords som publiken får förmedlad via skivor, videor och filmer.
  Upplevelsen förmedlas också via andra medier än de som KLF själva förfogar över. Projektet The KLF har hela tiden utspelat sig i interaktion med de medier som ägnar sig åt populärmusik och -kultur. The JAMs/The KLF har vid flera tillfällen meddelat sig med annonser i engelska musik- och trendtidningar som New Musical Express och The Face och vissa av deras kortfilmer (förutom de reguljära musikvideorna) har visats på musik-TV-kanalen MTV.

Manifest innehåll
  Låtarnas texter består, förutom av de ovan behandlade referenserna till andra verk, legender och myter, av såväl reflexiva som rent deskriptiva partier. Ofta berättar en sångare eller rappare -- antingen någon från The KLF eller, oftare, en gästvokalist -- en historia med sig själv och/eller The KLF i huvudrollen. Rent självförhärligande skryt på sedvanligt hip-hop- och house-manér förekommer också. Så till exempel berättas i en rapp i albumversionen av What Time Is Love? att rapparen (en gästartist som inte är en reguljär del av The KLF) minsann aldrig stammar eller kommer av sig, att allt han säger är hög poesi och att ingen rappar så bra som han.
  Texterna i de mer drivna danslåtarna bygger annars till stor del på enskilda fraser som upprepas då och då mellan ljud- och musikeffekter, till exempel "KLF is gonna rock you", "I wanna see you sweat", "Com'on li'l boy do you wanna ride", "Are you ready", "Here we go" etc. I de lugnare låtarna däremot, finns det utrymme för en mer historieberättande text. Exemplet nedan är ur Kylie Said To Jason och raderna är i det engelska originalet rimmade parvis.
Jag låg på golvet med musiken i mitt huvud.
The Todd Terry Project (12) var det senaste jag hörde.
Jag hade sökt efter Svaret, men inte mycket stod att finna.
Då sa Kylie till Jason "Allt finns inom en".
Men mitt inre var tomt, och hade varit så ett tag.
Så jag sa till Kylie "Jason har stil".
De mer reflexiva texterna kan till exempel handla om förberedelserna inför en fest (Burn The Beat) där The JAMs har installerat en trummaskin, engagerat en discjockey som scratchar, men inte vill ha en trumpetspelare o.s.v. Texterna är också fyllda av underfundigheter. I den version av Justified And Ancient där Tammy Wynette sjunger förklarar hon att "they called me up in Tennessee and said İTammy, stand by the JAMsİ" (de ringde upp mig i Tennessee och sa "Tammy, hjälp The JAMs"), till synes en ren beskrivning av hur det gick till när hon valdes ut till att sjunga på låten. Känner man dessutom till att Tammy Wynettes största country-hit heter Stand By My Man, blir textraden med ens till ett metaskämt.
  Lägger man ihop det som sägs i texterna med det som visas i vissa av videorna framträder bilden av en egen, mytisk värld där tåget från Sample City till Trancentral dras av ett snabbgående ånglok, där en drakbåt full med vilda vikingar som spelar rockmusik seglar över Atlanten och erövrar Amerika, där Rockman Rock och King Boy D kör runt på engelska höglandet i sin glassbil och där det alltid är klockan 3 på morgonen.
  Det är det KLF handlar om.

Fortfarande ingen överordnad plan
  En artist eller grupps karriär följer ofta en mall med tre stadier. Först är artisten känd endast för en liten, trogen grupp av fans. Musiken är i detta stadium outvecklad, ruffig och oslipad. Andra stadiet inträffar när artisten har hittat sin form, blivit mer kommersiell och upptäckts av allt större grupper av människor. Många artisters bästa skivor är gjorda i början av fas två. De trogna fansen, däremot, tycker ofta att artisten har sålt ut sig till kommersialismen och blivit utslätad. Detta är delvis sant, men till stor del en revirstrid, en reaktion mot att en "historielös" allmänhet tar artisten ifrån de hängivna, kanske utan att ens känna till artistens tidigare produktion.
  Tredje stadiet inträffar när inspirationen börjar ta slut. Skivorna låter alltmer lika artistens tidigare verk, antingen rent musikaliskt, genom likartade arrangemang eller genom fler och fler korsreferenser mellan olika låtar; hänsyftningar bakåt till bättre skivor. Ett alternativt tredjestadium är att artisten blivit så känd och automatiskt säljer så mycket skivor att han i stort sett kan göra vad som helst, och det ändå blir succé. Det blir allmänt ansett som genialiskt för att det är den artisten som gjort det. Hade en okänd artist kommit med samma album hade det inte bedömts vara så bra.
  KLF har delvis följt de tre stadierna men även aktivt revolterat mot dem. Att, som de har gjort, ständigt ge ut samma låtar i nya versioner tillhör inte det gängse mönstret. Den första tiden, fram till Doctorin' The Tardis, är ett ganska typiskt fall av stadie ett. Därefter trädde de emellertid inte in i fas två, utan i ett annat slags förstastadium. Vid tiden för Chill Out och The Gate befann de sig närmast i slutet av stadie tre med ständiga korsreferenser mellan de egna verken. Albumet (inte filmen) The White Room ger intryck av typiskt andrastadium, och när de gjorde sista remixen av It's Grim Up North befann de sig tillfälligt i det alternativa tredjestadiet. Eftersom folk visste att det var The KLF som stod bakom plattan så gick den att sälja, trots att den inte marknadsfördes aktivt, trots att den inte spelades i radio och trots att den inte ens var speciellt bra.
  Allmänt kan sägas att The KLF inte hanterade sin berömmelse på gängse sätt. De klarade inte av att leva upp till de kommersiella förväntningarna, och trots -- eller på grund av -- lysande utsikter (bland annat nyskrivna kontrakt med Arista i USA och Toshiba i Japan värda minst 30 miljoner kronor) valde de att begå musikhistoriens största kommersiella självmord.
  Det sista barnsliga försöket av två flummiga popjönsar att skapa uppmärksamhet? Eller ett logiskt slut för musikvärldens enda sanna anarkister?


Källor

Skivor

Videor och filmer

Acknowledgements
  Den insikt som Lasse Johansson en gång gav mig, att alla människor inte behärskar engelska, har varit i mina tankar och har fått mig att översätta i stort sett alla engelskspråkiga citat till svenska. Dock ej låt-, skiv- och filmtitlar.
  Tack även till Katja Forsberg, Kalle Henriksson, Anders Holmström, Molle Kanmert, Micke Kleber samt Gamba för fakta, tips och stöd.
  I'm still in a carriage on the fast train, on the last train to Trancentral. Over and out.

Fotnoter
  1. Pete Waterman träffade i samband med detta Mike Stock och Matt Aitken och de bildade producenttrion Stock-Aitken-Waterman, extremt framgångsrika skapare av tonårspop under slutet av åttiotalet. <--
  2. The KLF packade sin bil full med skivor och åkte till Sverige för att tala med ABBA, artister emellan. De kom fram till Polars kontor på Norrmalmstorg i Stockholm klockan 3 på morgonen, bankade på dörren och krävde att få tala med ABBA. När detta inte gick brände de skivorna på ett fält utanför Södertälje. <--
  3. En ihopmixning av London Community Gospel Choir och Petula Clarkes hit Downtown från 1964. <--
  4. Dubbel-LP:n Shag Times. <--
  5. KLF samlade senare de bästa av dessa cover-versioner på albumet The What Time Is Love Story. <--
  6. Rockman Rock och King Boy D var Jimmy Cauty och Bill Drummonds personliga pseudonymer. <--
  7. Anspelar på avslutningsorden från Elvis Presleys satellitsända konsert från Hawaii. Vid framträdandet på Brit Award-utdelningen 1992 ändrade KLF för övrigt meddelandet till "The KLF have now left the music business" (KLF har nu lämnat musikbranschen). <--
  8. Södernmyten och västernmyten förklaras ingående i Örjan Roth-Lindbergs Myternas marknad (se källförteckningen). <--
  9. Detta diskuteras i hans bok Myternas marknad (se källförteckningen). <--
  10. Mytologier, sidan 242 (se källförteckningen). <--
  11. Anarkism i den fredliga, individualistiska betydelsen. <--
  12. Amerikansk housemusikgrupp som bland annat gjort Bango (To The Batmobile) 1988. <--
Copyright © 1993 Anders Hultman.
Tillbaka till min hemsida.