Idag är det 40 år sedan "Alien" hade premiär (i USA; i Sverige dröjde det till november). Jag minns filmaffischen utanför biografen Fanfaren i Farsta Centrum, där jag passerade varje vecka på väg till simhallen. Jag var åtta år, stannade och tittade, både fascinerad och skrämd, på bilderna. Läste alla texterna gång på gång. Och jag minns att jag tänkte "en så läskig film kommer jag ALDRIG att våga se."
I mitten: den mystiska, ovala formen som jag nu vet är ett ägg, men som jag då inte kunde tolka vad det var. Ett huvud? En asteroid?
Till vänster fyra passbilder där besättningen presenteras med namn, uppgift ombord, och hur de reagerar inför faran. Texter som "rutinflygningen blev en mardrömsfärd" och "hysteriskt rädd, nära att bryta samman av skräck."
Till höger ytterligare tre passbilder med fler suggestiva texter ("möter den totala ondskan", "vad döljer sig bakom hans iskalla mask?") – samt en sista, tom plats med texten "vem är den åttonde passageraren?"
Det kanske är svårt att förstå det nu, men Alien var mycket banbrytande. Till skillnad från tidigare filmer med skinande rena, stålblanka eller vita rymdskeppsinteriörer var Nostromo smutsigt, nedgånget, och lagat med tejp. Ingen plats för hjältar, utan ett vanligt fraktfartyg, en arbetsplats för framtidens grovarbetare.
"Alien" var också en mycket skickligt gjord skräckfilm, just eftersom allt var mystiskt och okänt. Man vet att hotet finns där, men man ser det aldrig. Nånting fladdrar till i ögonvrån, man ser de kladdiga spåren. Just detta att man inte vet vad det är som kommit ombord gör det hela så mycket mer skrämmande.
Av Anders Hultman, maj 2019.
< Förra filmen |
Nästa film >
Till listan över filmer