Steven Soderberghs debutfilm följer skolboken i hur man etablerar rollfigurerna. Klippningen gör det extremt tydligt vem som är vem. En person pratar om en annan person som vi ännu inte mött, och då klipps det till den. Kan kännas klyschigt, men jag tycker att det är tryggt. Inget "vänta, vem är det där nu" som jag kan uppleva i filmer ibland. Man förstår exakt. Jag såg om den här filmen gång på gång på 90-talet – jag kan många av replikerna utantill – och den är precis så bra som jag minns den. Faktiskt bättre, för nu ser jag hur fantastiskt välspelad den är. Varenda blick, varenda skiftning i minspelet sitter där det ska. Sättet som Soderbergh närmar sig ämnet känns fortfarande fräscht, också. Många filmer från den här tiden har ju inte åldrats väl, men här finns inget som känns speciellt problematiskt. Det enda som överraskade var hur huvudpersonen anses ha en konstig klädstil, för att han har svart skjorta. "An undertaker from the art world."
Av Anders Hultman, mars 2022.
< Förra filmen |
Nästa film >
Till listan över filmer