När jag såg den här filmen som tonåring förstod jag inte särskilt mycket. Nästan det enda jag minns var att en ensam man, under tystnad, åkte bil länge, länge genom biltunnlar i vad jag antog var Moskva. Men nu när jag ser om filmen upptäcker jag att bilresan sker i vänstertrafik, och att det syns skyltar med japansk text. Scenen visar sig vara inspelad i Tokyo. Filmen utspelar sig i en obestämd framtid, och Tokyo såg helt enkelt mera framtidsmässig ut.
Huvuddelen av filmen utspelar sig på en forskningsstation i omloppsbana kring planeten Solaris, som består av en enda stor ocean. Oceanen är en medveten varelse, och den påverkar besättningen på rymdstationen på ett telepatiskt sätt. Min första reaktion, direkt efter att jag sett klart filmen, var att jag inte heller denna gång förstod någonting. Jag var irriterad på att vissa, mer praktiska saker kring hur rymdstationen fungerade och var inredd kändes orimliga. Men efter att ha tänkt på filmen i ett par dagar har detta sjunkit undan och jag kan se filmen för vad den är. Mystisk och meditativ, men inte alls obegriplig.
Filmen har kallats ett sovjetiskt svar på "År 2001 – ett rymdäventyr" (1968). De har vissa likheter – stora rymdfarkoster, det långsamma tempot, det seriösa anspråket, de existentiella frågorna, påverkan från en mystisk och oformlig intelligens – men är i övrigt väldigt olika. "2001" är i huvudsak en teknisk film. Allt det som människorna gör i rymden skildras vetenskapligt korrekt. "Solaris" struntar helt i det, och koncentrerar sig istället på huvudpersonens inre känsloliv. David Bowman i "2001" agerar hela tiden fullt rationellt, som idealbilden av en vetenskapsman. Han utför sitt arbete mycket metodiskt, även ställd inför omöjliga odds. Kris Kelvin i "Solaris" är också vetenskapsman, men ger upp ställd inför omständigheterna, och fastnar istället helt i en hopplös kärlekshistoria med en figur framkallad ur hans egna minnen.
Av Anders Hultman, oktober 2023.
< Förra filmen |
Nästa film >
Till listan över filmer