Änglagård var det tidiga 90-talets stora succéfilm, alla såg den. Vi som var i 20-årsåldern tyckte nog att den var lite töntig, så som det ofta blir när något är folkligt. Svensk film från den här tiden stod inte högt i kurs och speciellt när skådisarna hade bakgrund i teatern blev det lätt överspelat och, ja, teatraliskt. Men nu när jag ser om den blir jag överraskad av hur bra skådespelarinsatserna är. Det är egentligen bara när prästen arrangerar en försoningskonsert i kyrkan som det blir lite svagt.
Filmen inleds lite märkligt, med att den gamle mannen så noggrant förbereder sin död, som sen kommer som en genuin olyckshändelse, men förutom det är manuset är överraskande genomtänkt, med en tät väv av familjehemligheter. Nu ser jag också tydligare vilken drivkraft de olika personerna har, till exempel i vilken hög grad konflikten drivs av svartsjuka, något jag nog inte riktigt förstod då.
Av Anders Hultman, september 2024.
< Förra filmen |
Nästa film >
Till listan över filmer