Möter Rasmus på Stockholms Central klockan halv två på söndag eftermiddag. Vi ska åka tåg till Rumänien för att se en total solförmörkelse. Egentligen skulle vi flyga dit, men alla flygbiljetter var slut, så det fick bli tåg istället. Vi är beväpnade med Interrail-kort, pass och solfilter.

Regn i Småland och ett tjockt jämngrått molntäcke i Skåne. Det måste vara klart väder om man ska kunna se solförmörkelsen. Gråvädret i Sverige säger inte så mycket om vädret i Rumänien, men det är ett dåligt tecken. Vi byter tåg i Malmö och har 2 timmar och 20 minuter över innan tåget till Berlin ska gå. Går på pizzeria med Kristina.

Natt på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz. Jag sover några timmar och drömmer att jag möter Tessan ombord på färjan. Klockan 1.41. Stjärnklar natt utanför tyska kusten. Jag går ut ur den heta tågkupén och upp på soldäck. Mobiltelefonen får kontakt med det tyska nätet D2. Går ner till tåget igen efter att ha stått ute ett tag och samlat kall luft och trötthet. Noterar att tågvagnarna gungar i sidled på sina fjädringar.

Tågbyte i Berlin. Tre och en halv timme mellan tågen, det är tidig måndag morgon och väldigt få affärer har öppnat. Vi köper några mackor till frukost och äter dem på torget utanför KaDeWe. Äntligen går vårt tåg och vi åker igenom Tyskland. På mobilens display står det ibland D D1 och ibland D D2. Vi är inte de enda tågluffarna. På en station kliver en mycket solbränd kille med bar överkropp, stor ryggsäck och en väckarklocka i ett brett grönt band kring halsen på tåget. I Dresden ser jag en lokförare som är kusligt lik Sverre. Har han en hemlig tvillingbror?

13.52 i Děčin. Vi har åkt in i Tjeckien. Alla bilar är Skodor. Alla skyltar är fulla med karoner. Vi har roamat till ET-CZ. Vi passerar en massa små stationer, en del bara med en gräsbevuxen perrong, en del med många spår och stort stationshus. Det står stinsar i givakt med flaggspaden under armen och tittar på tåget när det passerar.

Klockan 5, måndag eftermidag. Passerar Vlkaneč. Jag ser hela tåget i en kurva och noterar att vi har bytt lok igen. Förut var det ett klarrött, nu är det ett ljusblått och smutsvitt. När vi lämnar en av järnvägsstationerna i Prag och rundar staden i en stor båge tänker jag på att jag tidigare inte åkt längre än hit. Tågresan Malmö–Berlin–Dresden–Prag har jag gjort förut. Nu börjar utforskandet av det okända. In i Östeuropas Tintin-länder. In i Draculaland.

Vi åker förbi mil efter mil med stora fält med solrosodlingar. Tjeckien är större än jag trodde. Det tar lång tid men nu har vi nått gränsstationen i Břeclav, sex minuter sena. Hoppas vi fixar bytet i Budapest. Vi har bara tretton minuter till godo, så är tåget försenat så får vi vänta på nästa. Kommer in i Slovakien. Stannar på gränsstationen Kúty. Tågpersonalen hälsar oss välkomna till Slovakiska republiken på ett språk jag inte förstår. På resan genom Tjeckien har alla meddelanden varit på både tjeckiska, tyska och engelska. Nu bara tjeckiska. Tror jag. Eller om det är slovakiska man talar här. Telefonen har roamat till SK ET-SK. Vi lämnar Kúty 13 minuter sena.

Bratislava, huvudstad i Slovakien. Telefonen har bytt nät till SK01. Vi är 9 minuter sena och har alltså kört in 4 minuter. Vi når Nové Zámky 5 minuter sena.

Gränsstationen Štůrovo. Vi kommer in i hyfsad tid, men sen ska allas pass gås igenom, så vi kommer iväg 11 minuter sena. Jag börjar bli nervös, för som sagt: bara 13 minuter på oss i Budapest. Jag har hoppats på att vi skulle köra in förseningen, men den har varit ganska konstant. Tur att tåget är så glest besatt – 10 till 15 personer i hela vagnen. Annars skulle passkontrollen ha tagit betydligt längre tid. Tio minuter senare noterar jag att vi har roamat in i Ungern: H W-900.

Vi närmar oss Budapest, det är ungefär 20 minuter kvar, spänningen stiger. Ska vi hinna? Jag försöker fråga konduktören om han kan ringa till stationen och be dem hålla tåget så att vi hinner med. Men han knäpper bara händerna, låtsas se upp mot Gud och säger "laufen". Vi ska alltså be en bön och sen springa som fan. Vi är inne i Budapests förorter nu, men det ser ut att vara alldeles för långt kvar.

Naturligtvis så missar vi bytet med en hårsmån. Ser vårt tåg köra iväg samtidigt som vi kommer in på stationen. Det blir en natt på gatan i Budapest. Klockan är halv tolv och nästa tåg går kvart över sju. Vi slår sällskap med en tysk tjej som missat samma byte. Vi går omkring och letar efter ett nattöppet ställe, en restaurang eller pub, men hittar inget vettigt. Och inga ungerska pengar har vi heller. Hotellen i city vägrar växla eftersom vi inte bor på hotellet. Det enda roliga var att vi ser en skoaffär på gatan Rákóczi út som heter Krokodil. Verkar vara en kedja, för det finns en närmare stationen också.

Efter en lång tröstlös promenad genom nattliga gator går vi tillbaka till stationen, lyckas växla pengar och söker sedan upp McDonald's som påstår att den har öppet dygnet runt. Men det visar sig att mellan midnatt och sex är restaurangdelen stängd och de har bara en liten kiosklucka öppen. Vi handlar där och sätter oss på deras trappa. En kroatisk tjej vars tåg hem till Zagreb helt sonika blivit inställt ansluter sig till vår lilla grupp av nattväntare. Efter ett par timmar kommer sopgubbarna och sölar ner McDonald's trappa, så vi går över gatan till stationen och sätter oss där istället. Vi väntar tillsammans, vaktar varandras packning om nån av oss skulle slumra till. Jag försöker läsa lite i min bok, men jag är för trött. Bokstäverna bara hoppar omkring och jag märker gång på gång att jag läser utan att förstå något. Fast mest pratar vi. Om våra olika språk och hemländer. Jag och den kroatiska tjejen går och letar efter en toalett, men det slutar med att vi smiter in i ett parkerat tåg och utnyttjar tågtoaletten.

Åker från Budapest Keleti nu. Rasmus sover redan. Jag SMS:ar till familj och vänner. Mobiltelefonen visar H PANNON. Jag försöker sova lite, men det går inte så bra. När vi passerar Szolnok är himlen helt klar.

Békéscsaba klockan 9.50. Nu börjar det bli riktigt tröttsamt att resa. Lőkösháza klockan 10.32. Slår på mobilen. Den hittar inget nät. Vi passerar enorma fält med majsplator. På ett fält ser jag en gräsbrand. Det brinner lungt och stilla och branden är förmodligen avsiktlig och kontrollerad, men jag ser inte någon människa i närheten. Landskapet runtomkring ser ut som taget ur filmen Svart katt Vit katt.

Vi rullar långsamt in på en stor bangård som till stora delar är överväxt med ogräs. Övergivna godsvagnar, fallfärdiga byggnader, ett gäng banarbetare lägger osannolikt nog ny räls. När vi kommer längre fram så ser bangården mer omskött ut, nytt grus, inget ogräs. Tankvagnar med blanka hjul istället för ruttna godsvagnar i trä med rostiga hjul. En väderobservation: disigt vid horisonten, klart i övrigt, förutom enstaka lätta molnslöjor.

Tåget har stannat vid en station. En rumänsk flagga vajar lojt. Vi har passerat ytterligare en av alla dessa gränser. Vid denna ska man dessutom ställa om klockan. De kollar våra pass, de stämplar och skriver på små lappar. En tulltjänsteman kommer och säger något som får mig att tro att han vill kolla mitt bagage, så jag hivar ner det från hyllan ovanför sätena och bereder mig på att svara på frågor ("nej jag lovar, jag har inte de ruritanska kronjuvelerna") men mannen har gått sin väg och kommer inte tillbaka. En duns igenom tåget skvallrar om att vi har bytt lok. En visselsignal hörs och vi åker. In i Rumänien. Draculas och Ceauşescus land.

Vi stannar i Arad, och här kliver hela Rumänien på. Tåget som hittills har varit nästan tomt blir i ett slag fullsatt. En trevlig rumänsk tjej som vi pratat med från Budapest (hon missade också tåget) kliver av, men innan hon kliver av så råder hon oss att akta oss för vissa personer på tåget som hon anser är tjuvar.

Telefonen har fått kontakt med ett nät som kallar sig 226 10. Jag har fått SMS. Ringer Adriana på mobilen när tåget stannar i Simeria. Hon lovar att möta oss. Heidi, tyskan vi träffade i Budapest, går av i Alba Iulia. Tåget är 1 timme och 20 minuter försenat, i huvudsak beroende på att gränskontrollen tog tid.

Surnar till mer och mer. Vad gör jag egentligen här? Går till restaurangvagnen och kollar vad de har. De har en meny på rumänska med priser i rumänska pengar och en meny på ungerska och priser i ungerska pengar. Jag har tre ungerska tusenlappar och lite mynt, och det är så bra att en varmrätt kostar 700 och en öl kostar 300. Jag blir en glad gris igen. Saker stämmer: mat i magen, pengar som fungerar, kontakt med målet och dessutom ser vädret bra ut. Disigt men inga moln. Hoppas att det håller i sig 20 timmar till. Okej, det är långt kvar men vafan. Livet flyter åt rätt håll.

Sitter i restaurangvagnen och tittar på majsfälten. I Ungern var det ungefär lika mellan solrosor och majs, här är det bara majs, majs, majs.

Parkerade järnvägsvagnar som varit övergivna så länge att det börjat växa tjockt med ogräs på dem. Ruiner av banvaktsstugor, stationshus och andra arbetsbyggnader. Det är inte lätt att veta vad som används och vad som bara lämnats där, och om någon kommer att ta hand om skräpet en dag.

Jag har lyckats sova ett par timmar och vaknar till, känner mig som ett vrak. Hettan är tryckande, att sticka ut huvudet genom fönstret ger ingen svalka, tvärtom så känns fartvinden varmare mot huden än den stillastående luften inne i vagnen. Vi passerar likadan landsbygd som under de senaste 10–20 timmarnas resa. Läser lite i min bok igen. Den är spännande och när jag tittar upp igen så har vi kommit in i en stad. Förortsbebyggelse. Trådbussar. Klockan är åtta på kvällen och vi är i Brasov. Ett par timmars resa kvar. Minst. Jag kommer på att jag inte ska tågluffa. Igår verkade tågluffning som en bra idé, men nu känns det helt fel. Jag diskuterar detta med Rasmus litegrann. Tågluffar man seriöst så har man inget mål som vi har, ingen tid att passa vilket gör att man hamnar i ett annat läge. Missar man ett tåg så behöver man inte vänta på nästa, man kan lika gärna ta ett tåg åt nåt annat håll. Man ser till att sova på tågen och göra citysightseeing på dagarna. Och man åker inte tåg i flera dygn i sträck som vi gör nu. Man kan närsomhelst kliva av om man ser nåt intressant och ta nästa tåg. Men icke desto mindre. Jag tror att jag är trött på att åka tåg för ett bra tag framöver. Nästa semesterresa går med bil till Norrland tror jag bestämt.

Vi kommer fram till Bukarest vid halv elva på kvällen, en och en halv timme försenade. Vårt värdpar Adriana och Radu möter oss på stationen, som avtalat. De tar oss på en snabb rundtur med bil genom Bukarest innerstad. Det är mycket skönt att lägga sig i en riktig säng och kunna sova efter den långa anstängande resan.

Onsdag den 11 augusti. Den stora dagen. 39 grader varmt i skuggan. Vi går ner längs Calea Victoriei och Elisabeth-boulevarden (eller vad den nu heter, gatorna byter namn rätt ofta här, Adriana vill kalla den för Bulevardul Mihail Kogălniceanu) till den stora parken utanför parlamentsbyggnaden, världens näst största hus efter Pentagon, ett skrytbygge från Ceauşescu-tiden som är betydligt snyggare än jag var beredd på. Den partiella fasen har redan börjat när vi kommer dit. Jag sätter upp kameran på stativ och tejpar fast mylarfiltret framför objektivet.

Rasmus i parken utanför parlamentsbyggnaden.

Det hade varit disigt vid horisonten och molnfritt rakt upp hela dagen igår och hela förmiddagen idag, men just nu, en timme före den stora showen, så kommer det ett hotfullt moln. Ska allting sabbas nu? Som tur var så är det en ganska tunn molnslöja och det går utmärkt att se igenom molnet. När den totala fasen inträffar så jublar folk i hela parken och sen när solen kommer tillbaka så jublar folk ännu mer. Jag tar två rullar film av spektaklet. De dryga två minuterna som totaliteten varar känns betydligt kortare. Men det känns bra. Mycket bra. När jag såg förmörkelsen i Finland 1990 så bestämde jag mig för att jag skulle se även denna, och nu är det gjort. En solförmörkelse är en mycket gripande skådespel.

De flesta går ifrån parken när totaliteten är över, men vi stannar kvar tills hela den partiella fasen efteråt är färdig. Tills hela solskivan syns igen. Vi packar ihop våra saker och går tillbaka hem till Adriana och Radu. På vägen hem stannar vi vid ett internetcafé. Rasmus vill uppdatera sin dagbok på hemsidan. Jag försöker logga in på min mail, men det funkar inte. Antingen så är servern nere eller så kan inte internetcaféts proxy hantera https.

När vi kommer tillbaka till huset har temperaturen sjunkit till 37 grader. Vi äter middag tillsammans med Adriana och Radu och sen går vi ut på en kvällspromenad. Det är mörkt och betydligt svalare. Bara 29 grader. Vi går till stationen först för att boka platser för återresan. Det hade nämligen inte gått att göra från Stockholm. Där kunde vi kunde boka platser till alla delsträckor utom den första från Bukarest. Men att boka biljett på plats i Bukarest är inte heller det lättaste. Det blir en massa förvirring om när de olika tågen skulle gå. Det står olika i den tidtabell jag har med mig från Sverige, och på den tidtabell som sitter uppsatt på väggen. Damen i biljettluckan säger ytterligare en annan tid.

Vi hade tänkt att åka 16.40 på fredagen, men då skulle vi bara ha en timme på oss att byta i Budapest, och eftersom tågen ofta är sena i Rumänien så var det lite väl riskabelt. "Det går inte" säger damen i luckan. Tåget skulle säkert vara försenat menar hon på. Så vi beslutar att ta ett tidigare tåg, det går vid sjutiden på morgonen, och byta tåg i Prag istället för i Budapest. Vi kommer då att ha två och en halv timme till det bytet, och om vi missar det så kan vi fortfarande ta det tåg som vi tänkte först. På det har vi till och med platser bokade hela vägen från Budapest till Berlin. Efter en lång stunds dividerande fram och tillbaka med bläddrande i tabeller visar det sig att det inte går att köpa tågbiljetter på järnvägsstationen. Man måste gå till en resebyrå. Och alla sådana har stängt för kvällen.

Från stationen går vi genom mörka bakgator ner mot downtown. Miljön känns hotfull och jag är rädd, men Adriana och Radu är ju med, så jag lugnar mig med att de skulle kunna krångla oss ur alla svårigheter med en magisk trollformel på rumänska. Vi passerar ett område med mycket vilda hundar. De kommer efter oss i en flock och skäller. Bukarest har ett stort problem med förvildade hundar efter att Ceauşescu tvångsförflyttade folk till nybyggda lägenheter där de inte hade plats för sina husdjur, men våra värdar lugnar oss. "Det är ganska få av hundarna som har rabies."

Pop/rockkonsert på Piaţa Revoluţiei, Revolutionstorget. Mycket tonåringar ute. Mycket snygga tjejer i tajta modekläder. Vi hälsar på en kollega till Adriana som är hemma med sin baby, innan vi går ner till parlamentsbyggnaden igen, där Pavarotti håller en stor utomhuskonsert. Vi sätter oss på grässlänten ner från palatset, några hundra meter från scenen och tittar. När vi kommer tillbaka hem är det 25 grader varmt.

Torsdag 12 augusti. Det har åskat på natten och när jag vaknar på morgonen är det ett tjockt molntäcke och ösregn. Jag funderar ett tag på ifall jag har drömt att det åskade eller om det var på riktigt, men efter att ha hört lite mera avlägset muller och sett ett par blixtar så bestämmer jag mig för att det nog var på riktigt ändå. Efter frukost har det slutat regna, och Radu kör oss till en resebyrå som säljer internationella biljetter och vi fixar returbiljetten. Bra. En sten från mitt hjärta. Det var märkligt att det skulle vara så svårt att boka en fungerande biljett härifrån. Tåget ska gå 7.20 nästa morgon.

Efter besöket på resebyrån kör Radu oss till Muzeul Satului, ett utomhusmuseum med gamla rumänska hus. Ungefär som Skansen fast utan djurar. Jag köper vykort och cd-skivor i muséets butik. Jämte muséet ligger ett skabbigt nöjesfält med en rostig berg-och-dalbana. Vi åker två gånger och efteråt SMS:ar jag till berg-och-dalbane-entusiasten Petra för att skryta lite.

Montange Russe

Vi går ut på en riktigt lång promenad runt i Bukarest, och när vi kommer hem är jag rejält trött i fötterna. Adriana lär mig hur man gör en god aubergin-sås och Radu lagar till sin speciella grillade kyckling. Vi äter en trevlig middag tillsammans, och det känns helt overkligt. Här sitter vi, i ett till synes helt normalt vardagsrum med soffgrupp, teve, stereo, bokhylla och matta och äter middag med några vänner, men samtidigt så vet jag att vi är tusen miljoner med mil hemifrån. Det känns som att det ska gå att ta 40-bussen hem till Södermalm, men det går inte. Vi har en två och ett halvt dygns tågresa mellan här och där.

Reser hemåt genom Transsylvanien. Jag känner igen många platser från ditresan. Landskapet är bländande vackert med ängar och branta berg blandat, men alla byggnader är slitna och nedgångna. Det är regn och dimma i luften och betydligt svalare än på nedresan. Vi har fått en sovkupé med tre sängar för oss själva. Rasmus och jag sitter och pratar i flera timmar om relationer, socialt samspel, sex, ångmaskiner och datorer. Vid gränskontrollen mellan Rumänien och Ungern kommer en barsk tjänsteman in och frågar nåt som jag inte riktigt förstår men som jag gissar betyder att han vill ha alla våra rumänska pengar. Man kanske inte får föra ut valuta ur landet? Men han ger upp snabbt när jag inte fattar, och pekar istället på Rasmus väska och frågar vad det där är. "My bag. Meine Tasche," säger Rasmus och tjänstemannen går iväg. Jag tror att han ska komma tillbaka och kräva pengar av oss igen, men tåget startar utan att han har synts till igen.

Transsylvanien från tågfönstret

Efter gränsövergången till Ungern så kliver det på ett gäng människor. Tänker på att det är ett tåg med rumänska vagnar som går genom Rumänien, Ungern, Slovakien, Tjeckien och Tyskland. Folk som till exempel ska mellan två orter i Tyskland kanske hipp som häpp får åka med ett rumänskt tåg. Sådant händer inte i Sverige. Aldrig att man får ett holländskt tåg när man ska åka från Västerås till Örebro.

Jag fattade inte heller denna gång exakt var gränsen gick. Jag satt och kollade ut hela tiden, men det var bara likadana åkrar hela vägen mellan de två gränsstationerna. Det kan ju inte vara alltför svårt att smita emellan till fots i skydd av den manshöga majsen, tycker man. Majsåkrarna sträcker sig till horisonten, det är som att se ut över havet, och jag tänker på vad Martin sa i mitt radioreportage från Runmarö: "Det finns ingen veteåker i Skåne som är så stor som Östersjön." Nej, men här kommer vi helt klart i närheten. Vi passerar ännu mer av totalt förfallen tung industri.

Står still i Štůrovo för gränskontroll. Undrar vad som tar sån tid.

Tåget har ändrat riktning. Måste ha skett i Budapest, stationen där är en säckstation. Tåget åker in, stannar och måste köra åt andra hållet för att komma ut. Vi sov över stoppet i Budapest, skönt att slippa se stationen och återuppleva det traumatiska bytet från nerresan. Klockan är 5.40 och det är en grå gryning över Böhmens jordbrukslandskap. Här är åkrarna lite mindre än de var i Ungern. Det är lite mer kuperade och ingen åker sträcker sig ända till horisonten. Jag noterar att tåget är betydligt längre nu. Vi måste ha fått med oss vagnar från något annat tåg. Stannar i Kolín. 40 minuter kvar till Prag. Telefonen har roamat till CZ PAEGAS.

Prag. Går till Václavské náměstí, Prags paradgata, och tittar på en stad som inte vaknat än. Tidig lördag morgon. Jag växlar pengar på stationen fram och tillbaka i flera omgångar och köper Becherovka och bröd. Det känns jävligt bra. Lyckad resa. Glada grisar har knorr på svansen.

Improviserad frukost på tåget mellan Prag och Berlin. Vi äter det sista av det rumänska brödet, de sista smulorna av den stora klumpen rumänsk fårost och hälften av det bröd jag köpte på stationen i Prag. Det blir trassel med platserna. Vi har plats 47 och 48 men några sådana platser finns inte. Det ska vara en salongsvagn enligt både biljett och tidtabell, men det är kupéer som har numrering x1 till x6. Vi sätter oss på några andra platser i kupé 4 och hoppas att få behålla dem hela resan. Tåget vi åker med heter Carl Maria von Weber. Alla internationella tåg verkar ha personnamn. Tåget mellan Malmö och Berlin hette Nils Holgersson. Rasmus vet besked om vem Weber var, inte magnetkillen tydligen, utan en kompositör.

I Praha-Holešovice kommer det på två skolklasser, en tysk och en amerikansk, som är på klassresa. Mest flickor. En av dem har en t-shirt med gulliga teckningar med två röda djävulsfigurer i diverse olika sexuella poser.

Två svenskar som sett förmörkelsen i Ungern kommer in i vår kupé. Mer förvirring angående stolsnumreringen. I Dresden går det på ytterligare ett gäng ungdomar som har biljetter till plaser som inte finns. Jag pratar lite med en svart tjej från USA som går i sommarskola i Prag och som nu ska till Berlin över helgen. Både hon och hennes kompis är platslösa, och jag låter henne sitta på en för tillfället tom plats bredvid mig. Hon blir strax av med platsen dock när det kommer ett äldre par som har platsbiljett. "Hope you get safely to Switzerland" säger hon. Alla fördomar om amerikaner stämmer, tydligen.

Kommer fram till Berlin tidigt på eftermiddagen. Det är tio timmar tills vårt tåg ska gå. Vi börjar med att låsa in större delen av bagaget i ett förvaringsskåp på Bahnhof Zoo. Det blir betydligt lättare att gå utan ryggsäcken. Jag formligen studsar fram. På torget utanför Gedächtnis Kirche pågår en marknad som påminner oss om vattenfestivalen. Så liten som vattenfestivalen borde vara. Vi driver runt på KaDeWe och kollar på överdådet. Vi går ner till en kanal och äter upp den stora tunga melonen som vi har släpat på ända från Rumänien (livsmedelsimport till EU! Aja baja!) Den är mjuk och god och passar bra till stämningen. Vi vandrar genom Tiergarten och ut på 17 juni-gatan och jag pratar återigen relationer med Rasmus; om det spel som folk spelar och vilka låsningar och hämningar som folk har. Får ett SMS från Petra när vi är vid Brandenburger Tor. Hon har åkt Hang Over på Liseberg och är mycket imponerad. Strax efteråt, fortfarande i närheten av Brandenburger Tor, ringer Malin och frågar om Maria och jag vill gå på vattenfestivalen ikväll. Men det går ju inte. Jag ringer till Kristina och pratar med hennes telefonsvarare. Berättar när vi ska passera Malmö, ifall hon vill ha sina rumänska cigaretter som hon beställde av mig.

17 juni-gatan och Brandenburger Tor

Letar upp Checkpoint Charlie och tittar in på Die Mauer-muséet. De har byggt ut sen jag var här för sex år sedan. Vi tappar bort varann inne på muséet. Rasmus är helt borta. Jag letar igenom alla rummen flera gånger. Om vi tappade bort varann så skulle vi ses på stationen hade vi sagt. Det är tre timmar kvar tills tåget ska gå. Vad göra? Jag letar mer, går ut, väntar utanför, går in igen. Där är han ju! Bra. Går tillbaka mot Bahnhof Zoo, äter på en italiensk restaurang. Kollar lite mer på marknaden, köper ett par skojiga tärningar och några kylskåpsmagneter, och går till slut till stationen. Vi snackar lite med två skånskor på perrongen. Den tredje sängen i vår kupé upptas av en alkoholiserad tysk-svensk som skämtar friskt hela tiden och bjuder på sprit. Vi vill bara sova.

Det är en underbar känsla att komma fram till Malmö. Som att få fast mark under fötterna. Rasmus köper en stor kexchoklad och jag skickar några SMS och berättar att jag är där jag är. Kristina syns inte till. Hon ska få sina cigg en annan gång. Det första jag ska göra när jag kommer hem är att slå in dem i en lufttät plastpåse, för de luktar förfärligt.

X2000 Malmö–Stockholm. Jag inventerar vårt matförråd: Ett ljust bröd från Tjeckien. Ett mörkt bröd från Tyskland. Två pepparfrukter från Rumänien. Vi gör oss en önskefrukost på brödet. Jag börjar läsa Trollkarlen från Lublin. Jag köpte den i pocket för hur länge sen som helst bara för att Kate Bush gjort musik till en filmatisering av boken, och det hade gjort mig nyfiken. Det visar sig nu att boken har ett slags poly-tema som kanske kan säga mig något. Boken är snabbläst, och jag kommer 100 sidor innan jag tappar koncentrationen av att ett barn i kupén börjar tjoa och stoja.

När vi kommer fram till Stockholm har vi varit på resa i ganska exakt en vecka. Det har varit en bra resa. Tröttande, men spännande. Jag gjorde aldrig Interrail-grejen när jag var yngre, och det här har gett mig en liten känsla av hur det skulle kunna ha varit. Det har varit lätt att komma i samspråk med folk längs vägen. Trots att vi var så målinriktade på att bara komma dit, se förmörkelsen och resa hem så har vi sett och upplevt en massa som jag kommer bära med mig länge.