Det var inte förrän framme på Landvetter, när jag skulle jag boka min returbiljett, som jag insåg att flygresan inte bara skulle ta en timme. För returresan skulle nämligen ta tre. Enligt tabellen alltså. Jag hade glömt tidsskillnaden! Så fånigt.

Jag hade gott om tid vid gaten, men taxfree hade inte öppnat för dagen än. Bara en liten kiosk där jag köpte tuggummi. Jag var hyfsat förkyld och kände att jag måste hålla käkarna igång för att inte resan skulle bli alltför obehaglig.

Det var mycket trafik på Heathrow den dagen. Planet fick ligga i vänteslinga ett bra tag. Kö i luften! När vi väl hade landat körde vi omkring ett bra tag innan vi hittade vår gate. Ingen taxfree här inte! Flygplatsen är stor; oändligt långa gångar fulla med indier. Indier i väktaruniform, indier i städrockar, indier uppflugna på eldrivna minibilar. Jag har aldrig sett så många indier på en och samma plats.

Efter en lång vandring i glasade gångar och längs stillastående transportband kom jag fram först till immigrationsmyndigheten ("Vad gör du här? Vad får dig att tro att vi kommer att släppa in dig i landet?") och sedan till tunnelbanestationen. Det var det första stället där det inte jobbade enbart indier.

Via ett par byten och en hel del strul ("security alert at High Street Kensington"; tåget fick inte köra vidare och alla övergav det) tog jag mig fram till hotellförmedlingen på Victoria Station. De anvisade mig en Bed & Breakfast i Queensway. Ner i tunnlarna igen och ytterligare ett par byten. Londons tunnelbanetunnlar är cirkulära och mycket trånga; det är nätt och jämt så att tågen får plats. Även gångtunnlarna mellan perrongerna och mellan perrongerna och markplanet är trånga och cirkulära. På en del ställen åker man hiss upp till entrén. Hur en paniksituation eller bara en vanlig utrymning skulle se ut vill jag helst inte tänka på.

Efter att ha lämpat av min ryggsäck på hotellet traskade jag iväg längs Notting Hill Gate. Jag letade efter Dub Vendor, en berömd skivaffär. Men antingen låg den på någon tvärgata längre in i Notting Hill eller så hade den lagts ner. Jag hittade den hur som helst inte. Däremot hittade jag en handfull andra skivaffärer. På ett ställe hittade jag massvis med Kate Bush-singlar. Skivor som i Sverige betingar priser på 150 kronor och uppåt fanns här för mellan 50 pence och två pund. Bargains bargains.

Efter Notting Hill Gate gav jag mig ut i närbelägna Kensington Gardens. Det är en hyfsad stor park. Tillsammans med Hyde Park som ligger precis bredvid (det är en liten sjö emellan) är den nästan lika stor som Södermalm. Det tar ett par timmar att traska igenom dem. Jag ska aldrig mer säga att Stockholm är en stor stad. En intressant detalj med Londons parker är att de stänger på nätterna. De är inhägnade och vid varje grind står öppettiderna anslagna. Vanligtvis öppnar de klockan sex på morgonen och stänger vid mörkrets inbrott.

Det är i Kensington Gardens som Peter Pan-historien utspelar sig. Grabben står till och med staty i ena änden. På grinden i den lilla inhägnad statyn står i hade någon tejpat upp en liten lapp med spretig barnstil: "Jonnie and Lucy. Can't come out to play today. Kathy." Det var för gulligt för att vara sant. Peter Pan, lekande barn och Kathy samtidigt. Kensington Gardens och Peter Pan har nämligen inte bara kopplingar till varandra och till barn utan även till Kate Bush. På "Lionheart," hennes andra platta, är han nämnd på tre ställen.

Korten blev inte helt lyckade. Solen stod lågt och statyn var precis i motljus, så jag bestämde mig för att återvända någon annan dag. Ett halvt kryss i listan för Kensington Gardens. Jag hade gjort upp en lista på platser jag tänkte besöka. De flesta på grund av deras mer eller mindre långsökta kopplingar till pop- eller rockmusik eller annan kultur. Nästa mål var Battersea Power Station, kåken som finns på omslaget till Pink Floyds "Animals." Jag gick längs södra flodstranden från Vauxhall och såg kraftverkets stolta skorstenar fånga ned nedgående solens sista strålar. Konstigt ställe, speciellt i skymning. Det har förmodligen varit ett kolkraftverk eller något. Rysligt oanvänt ser det ut i alla fall.

Efter att misslyckats med att hitta samma kameravinkel som Pink Floyd använde sökte jag upp en telefonautomat och försökte få tag i A.M. Det gick inte det heller. Vänstertrafiken lurade mig att ta bussen åt fel håll, och nästa buss vek in på en tvärgata. Innan jag tagit mig tillbaka till norra stranden var det svart natt.

Ganska snart gjorde jag en intressant iakttagelse: ungefär hälften av londonkvinnorna ser ut som Kate Bush och en god tiondel av männen ser ut som Benny Hill. En stor del av de övriga ser ultra-hippa ut, som i MTV-sketchen om och med "style police."

Tillbaka på hotellet underhölls jag av de karaktäristiska ljud som det franska paret i rummet under åstadkom.

Tue 9 March
Fick telefonkontakt med A.M. innan frukost. Hon hade inte tid med mig idag, men vi stämde träff till dagen efter. Den engelska frukosten är värd ett eget kapitel. Eller, vid närmare eftertanke, kanske inte. Tugga och tänk på något annat. Håll tyst unge och ät upp din sylt.

Solen stod högt på den molnfria himlen, det var en mycket ljus dag. Efter att ha tagit de bilder på Peter Pan-statyn som jag låtit bli dagen innan tog jag tricken in mot city utan något direkt mål. Jag hamnade på Bank där Docklands Light Railway ansluter till tunnelbanenätet. Docklands stod på listan. Inte för någon pop-koppling, men ändå. Docklands är det gamla hamnområdet, de farliga kvarteren där de fattiga bodde. Under åttiotalet tog yuppierna över och nu är hela Docklands fyllt med kontorsskrapor och glasade fasader. Ett monument över åttiotalet, sannerligen.

Den flashiga snabbspårvägen var inte så märkvärdig. Vagnarna var fräschare än de andra tågen, men mycket mer var det inte. Till exempel så gick de på vanliga spår, jag trodde att de skulle gå på någon slags högbane-monorail-variant. I och för sig så var tågen förarlösa. Eventuellt. Hur pass självgående de var greppade jag inte. Längst fram fanns det ingen förare, det såg jag, men vad hade konduktören för roll? Han gick omkring och öppnade luckor och tryckte på knappar lite här och där. Hade tåget klarat sig utan honom? Hade passagerarna gjort det?

I Island Gardens, längst ut i Docklands, skulle det finnas en gångtunnel under floden. Den var inte helt lätt att hitta, för tunnelmynningen såg verkligen inte ut som jag hade väntat mig. En rund tegelbyggnad, två våningar utan fönster, fem meter i radie, svart slätt tak. Jag gick förbi huset först. Inuti fanns trappa och bemannad hiss. Jag åkte med ner och där fanns -- en trång cirkulär tunnel. Precis som på tunnelbanestationerna, fast längre. Och konstigare.

När jag kom upp på andra sidan var jag med ens i Greenwich. Där ligger det ett observatorium. Dit ville jag, men först till järnvägsstationen för att kolla tidtabellerna ut mot Kent.

Observatoriet ligger högt uppe på en kulle, omgiven av en grönskande trädgård. Jag kom in bakvägen på något sätt, och plötsligt snubblade jag över en kopparstång som var ingjuten i marken. Det var nollmeridianen som gjorde sig påmind på detta sätt. Skoj grej det där att stå på gränsen mellan östra och västra halvklotet. När jag tittade runt lite såg jag en till linje med en liten skylt bredvid. Det var Bradley-meridianen, den gamla nollmeridianen. Från början drogs linjen igenom Bradleys stora teleskop, men när man i mitten av 1800-talet byggde ett större och häftigare teleskop intill så flyttade man helt enkelt meridianen 19 fot åt höger. Detta gjorde att klockorna i hela världen fick ställas om med en femtiondels sekund. Men eftersom inga klockor ändå var så exakta på den tiden så struntade man i det.

På väg tillbaka till stationen råkade jag stöta på ett solklart bevis på fandoms kris och förestående död. I Greenwich finns nämligen The Fan Museum. Det lät intressant, så jag betalade två pund för att gå in i tre små rum och titta på -- solfjädrar. Solfjädrar i elfenben, solfjädrar i pärlemor, solfjädrar i ädelmetall. Helt otroligt.

När jag kom till stationen visade det sig att det snabbaste och smidigaste sättet att ta sig till Bexleyheath var att ta bussen och byta i Lewisham. Det blev en rätt behaglig bussfärd. Jag satt längst fram på övre däck medan bussen körde förbi villaförorter, låghusförorter och en och annan åker. Allt i den speciella engelska stilen. Sol, tegel, en lätt doft av stenkolsrök.

Vad skulle jag då i Bexleyheath och göra? En trevlig tur ut på landet kanske? Ja, delvis det, men mitt egentliga mål var att hitta Kate Bushs födelseplats. Det gick inte så bra, faktiskt. På polisstationen i Bexleyheath hade de aldrig hört talas om det sjukhus jag uppgav. Visserligen kan sjukhus byta namn, lägga ner eller rivas på 35 år, men att ingen ens av de äldre poliserna kände till stället var oroväckande.

Hursomhelst så var Bexleyheath trevligt, solen sken som i maj. Allt kändes fint. Med kameran på axeln och en Evian-flaska i handen strosade jag iväg till stationen och tog British Rail-tåget tillbaka till London.

Nästa punkt på min lista var Belsize Park. I en Marillion-låt finns raden "loving on the floor in Belsize Park." Häffans. Måste vara ett ballt ställe. Men icke. Det var inte ens en park. Både Belsize Park och Belsize Park Gardens var helt vanliga gator i en "fin" förort. Visserligen med rätt stora och flotta hus, men definitivt ingen park.

När jag hade kommit så här långt hade det börjat skymma. Skivaffärerna i Notting Hill Gate fick en andra genomsyn. Inga fynd, men väl ett par gamla LP till ett bra pris. I Notting Hill Gate hittade jag också Europa Foods, den mataffär som stod för min huvudsakliga skaffning under veckan vid sidan av McDonald's. De hade ett bageri i -- eller precis bakom -- affären och deras baguetter var alltid varma, färska och underbart goda.

Efter en vilostund på hotellet begav jag mig till Piccadilly för att kolla läget inför min date med A.M. nästa morgon. Där hittade jag Tower Records, ett sympatiskt skivvaruhus där jag tillbringade ett par timmar. Klockan tio stängde de och jag tog mig ner till Trafalgar Square för att gå upp längs Charing Cross Road. Marquee Club var målet. Klockan var bara halv elva och stället var mycket glest befolkat än så länge. Fel läge att gå ut ensam. Jag var rätt slut efter min långa utflykt i sydost så jag begav mig till hotellet för att sova.

Wed 10 March
Klockan 10 träffade jag äntligen A.M. vid Piccadilly Circus, stället där alla stämmer träff. Hon såg strålande ut, bättre än vanligt. Som vanligt var hon behängd med en smakfull mängd smakfulla accessoarer; Silvergrodan på västslaget, dalahästörhängen, en ring med en klocka i. "En sån vill jag också ha," sade jag och pekade på ringen. Hon hade köpt den i en affär bara några meter från där vi stod. De hade flera hundra klockor och alla var olika. Jag hittade inte någon riktigt så häftig som hennes, så jag nöjde mig med en basic modell. Vi drev iväg längs Coventry Street och ner till Trafalgar Square. Hela torget var fullt av duvor och de duvorna var inte att leka med. Helt orädda, klänger på folk, sätter sig på ens axlar. Det var nästan svårt att ta sig fram för alla duvor var i vägen.

Efter att ha varit inne på National Gallery och tittat på "A Satyr mourning over a Nymph" av Piero di Cosimo, en tavla som A.M. ofta talat om, gick vi ner längs Whitehall, klappade de sovande hästarna utanför Horse Guards Parade (vi missade vaktombytet med ett par minuter), tittade på Big Ben, fastnade i turistfällorna mellan Parliament Square och Westminster Bridge, gick längs floden på Victoria Embankment och hamnade till slut på Charing Cross Station. Där har vi en annan liten talande detalj som pekar på hur stort London faktiskt är. När städer som Stockholm och Göteborg har en stor järnvägsstation ("Centralen") har London inte mindre än åtta stora och sex små "centralstationer," ändstationer för inkommande järnvägslinjer. Plus ett stort antal relativt centralt liggande pendeltågsstationer naturligtvis (som Karlberg, Södra Station och Älvsjö i Stockholm).

Klockan började närma sig två och A.M. skulle iväg till MTV i Camden Town i nordvästra London. Hon visade vägen. Först gick vi ett par kvarter nerför Camden High Street, en typisk londonsk huvudgata. När vi kom fram till "det hippa övergångsstället" (gröna gubben hade platåskor och utsvängda brallor samt ett par stjärnor runt sig) gav vi oss in bland bakgatorna. MTV ligger i ett gammalt ombyggt magasin på Mandela Street, en hopplöst trång och lite sjabbig gata. Det enda som skvallrar om att kontoret finns där är en mycket diskret skylt vid porttelefonen.

A.M. hade arbete att tänka på, så jag gav mig rätt snart därifrån, och på väg tillbaka till tunnelbanestationen hittade jag en McDonald's, räddaren i nöden. Jag satte mig på övervåningen och tittade ner på folklivet utanför, och efter avslutat mål skrev jag några vykort. Då dök A.M. upp med en bricka i handen och sade "Jag trodde väl att jag skulle hitta dig här." Hon hade tagit sig lunchledigt efter att ha insett att hon inte hade så mycket att göra som hon först trodde.

Vi skildes åt igen och jag tog tunnelbanan till Angel. På listan stod att köpa shampoot VO5 på Supermarket Sainsburys. När jag intervjuade Rebecca DeRuvo i augusti 1992 berättade hon att det var det märket hon använde, och jag faller ju naturligtvis för den sortens kändisreklam. VO5 är inget flashigt märke, ett standardschampoo som skulle säljas på ICA eller Konsum om det fanns i Sverige.

I affären bredvid Sainsburys hade de stora affischer om att det skulle vara "Red Nose Day" på fredag och att de sålde röda näsor. Red Nose Day är en del av Comic Relief, ett välgörenhetsprojekt likt Live Aid som drogs igång för fem--sex år sedan av några engelska komiker. Två tredjedelar av intäkterna går till nödhjälpsarbete i Afrika, främst Somalia, och en tredjedel går till slum och hemlösa i England. Comic Relief har anordnat komediföreställningar (med bland andra Rowan Atkinson och The Young Ones) och gett ut skivor (Bananaramas cover av "Help," Cliff Richard och The Young Ones i "Living Doll" och nu senast en singel med Right Said Fred) där alla intäkter går till välgörenhet. Symbolen för det hela är komikerns röda näsa, och en viss dag varje år ska alla sätta på sig en röd tomat i plast. Det säljs små tomater att ha på näsan och lite större för bilfronter och husfasader. Jag köpte två tomater till mig själv och en till A.M.

Sent på eftermiddagen tog jag mig tillbaka till Docklands. Det hade varit så skarpt solljus att det var svårt att fotografera kreativt när jag var där tidigare. Nu var himlen lätt beslöjad, men skymningen föll snabbt. Exponeringstiderna kröp upp mot kvartssekunden. Snabbspårvägsstationernas räcken var breda och stadiga och fungerade utmärkt som stativ.

Halv sju träffade jag A.M. på Piccadilly. Vi gick bort till Leicester Square och Theatreland. Var kanske bio en god idé? Efter en kort stunds obeslutsamhet valde vi "Single White Female." Innan filmen åt vi pizza med sötmajs och kyckling, en helt ny kombination för mig. Filmen var otäck och grep mig mer än den borde. Jag har alltid haft svårt för kroppskador.

Thu 11 March
Jag började dagen med att leta efter radiostationen Kiss FM. Jag hade adress, telefon- och faxnummer. Problemet var bara att min karta inte var den allra bästa. För det första var den så grov att två av tre tvärgator utelämnats, för det andra täckte den bara de centrala delarna av stan. Holloway Road, som enligt telefonnumret skulle ligga i Islington, fanns inte med på kartan. Men det fanns en tunnelbanestation som hette Holloway Road. Förhoppningsvis låg stationen inte alltför långt ifrån uppgången. Om det nu var samma Holloway Road.

Vägen var lång, jag fick gå gott och väl hundra nummer, men så småningom kom jag fram. Radiostationens hus, "Kiss House," var det enda vita huset på gatan. Det riktigt sken jämfört med de smutsiga tegelhusen runt omkring. Den som tog hand om besökare satt i möte för tillfället. Jag fick ett namn på en lapp så jag kunde ringa senare.

I brist på bättre åkte jag ut till Battersea igen och tog ännu mer bilder på Pink Floyd-kåken, den här gången i dagsljus. I jakten på en rimlig vinkel klättrade jag upp i en lyktstolpe och ådrog mig därmed misstänksamma blickar från förbipasserande. Det där gamla rucklet är väl inget att ta kort på? En man med barnvagn visade lite mer förståelse: "Passa på att ta kort, för de ska snart riva det."

På Paddington Station, känd för barnböckerna om teddybjörnen, började en mörkhyad tjej prata med mig, fråga var jag kom ifrån och så vidare. "Sverige," sade jag. "Menar du Schweiz?" frågade hon. Begrepp som "norrut," "i Skandinavien" och "mellan Norge och Finland" var meningslösa för henne. Själv kom hon från Mauritius. Det var allt ett bra ställe det. Dit skulle jag minsann åka på min bröllopsresa, tyckte hon.

Men nej, jag struntade i Mauritius och åkte till Abbey Road istället, ytterligare en plats som är känd från ett skivomslag. På Abbey Road nummer tre ligger skivbolaget EMI:s stora studiokomplex, Abbey Road Studios kallat. Här är de flesta av EMI:s skivor med engelska artister inspelade. Under senare delen av sextiotalet var stora studion nästan ständigt bokad för Beatles räkning. Ett tiotal meter från grindarna ligger det ett helt vanligt övergångsställe. Det är det övergångsstället som Beatlarna går över på omslaget till Beatlesskivan "Abbey Road." Inte för att jag är något Beatles-fan direkt, jag har inte ens hört plattan i fråga, men det är häftigt att ha varit där och gått över samma övergångsställe. Omslagsbilden gav upphov till en hel del rykten om att Paul McCartney skulle vara död. Bevisningen var uppenbar och mycket övertygande: han var ju barfota på bilden! Man kan förresten väldigt lätt skilja nytagna bilder från Abbey Road från originalbilder från sextiotalet. Nuförtiden finns det sick-sack-linjer längs trottoarer och mittlinjer, precis som vid alla andra engelska övergångsställen. De linjerna fanns inte på den tiden.

Beatles minne var levande på platsen; på en av de klarvita grindstolparna hade någon skrivit "White Album" med svart spritpenna. Det är de grindstolparna som man kan skymta till vänster i bilden. Dessutom hade souvenirjägare plockat med sig gatskylten i hörnet. Bara stolparna fanns kvar. Efter att ha tagit ett par kort på övergångsstället och studiobyggnadens fasad tog jag ett djupt andetag och steg in i foajén. Receptionisten var vänlig och engelskt artig, men samtidigt obeveklig: inga studiebesök, "have a nice day."

Tunnelbanan spottade ut mig vid Bond Street. På väg mot Marble Arch slank jag in på Mark's & Spencer's varuhus på Oxford Street. Jag hade tänkt att köpa en handduk. Ford Prefects handduk i "The Hitch-Hiker's Guide To The Galaxy" är inköpt på Mark's & Spencer's och det vore ju kul att kunna bräcka Anders Pemer med att själv ha en likadan. Jag stod där länge, kände på kvaliteterna, jämförde storlekar och priser. Till slut bestämde jag mig för att inte köpa någon. Trots allt så har jag tillräckligt med handdukar hemma.

På väg ut tog jag hissen ner och råkade få se och höra en relik från en svunnen tid, något jag inte trodde fanns längre. Hissen sköttes manuellt av en hisspojke som på varje våning rabblade upp vilka avdelningar som fanns och vad man kunde köpa på just den våningen. Jag gjorde en intern notering om att återvända dit med bandspelaren så snart som möjligt.

En av idéerna bakom min londonresa var att jag skulle komma tillbaka med material till ett tiominuters radioreportage. Ursprungsplanen var att göra jobbet på Londons häftiga skivvaruhus, men jag insåg rätt snart att det inte skulle funka. Jag hade hört kompisar berätta om Virgin Megastore och HMV Shop: "När jag kom in i en avdelning stor som en vanlig svensk varuhus-skivavdelning och där bara fanns maxisinglar tänkte jag 'Aha, det här är maxisingelsavdelningen'. Det var det inte. Det var avdelningen för reggaemaxisinglar." Men Virgin Megastore var en besvikelse. I viss mån HMV Shop också. Omöjligt att hitta en rimlig reportagevinkel på. Skivorna var dyra också. En vanlig CD kostade £13.99, ganska exakt 160 svenska kronor. Bengans är billigare utan tvekan. Skivorna är till och med billigare i Stockholm.

Så jag grep efter min backup-plan: Speaker's Corner. Folkvimmel, en kulig gubbe som står på en låda och snackar om något galet ämne, ett gäng kuliga gubbar som står och lyssnar. Skulle varit ganska basic som radioreportage. Om det bara hade funnits någon där. Speaker's Corner var ett helt öde, tråkigt och fult asfalterat hörn av Hyde Park. Det var helt tomt. Människor gick inte ens förbi stället. Hur är det möjligt? Jag lyckades i alla fall ringa Kiss FM och boka en tid med dem till klockan två dagen efter.

I andra änden av samma kortsida av Hyde Park ligger Hyde Park Corner. Det är ett slags trafikplats som har rykte om sig att ha väldigt snäva kurvor. ("Var har du lärt dig sådana tricks?" "Äh, jag rundade Hyde Park Corner på moped.") Jag hade passerat där med bussen ett par dagar tidigare och förstått hur ryktena uppstått. Men nu, i min allmänna besvikelse, insåg jag inte alls vad ståhejet handlade om. Jag fick roa mig med att skicka iväg turister som frågade efter vägen åt helt fel håll istället.

På postkontoret i South Kensington blev jag äntligen klar med vykortslistan. Jag hade en lång lista på vilka jag skulle skicka vykort till och jag hade betat av dem ett par i taget. När jag ändå var på posten passade jag på att fråga på vilket postkontor KLF:s postbox fanns. Mannen bakom luckan kände inte igen postnumret. Muttrande gick han och hämtade en katalog och kom sedan med det föga upplyftande svaret "förmodligen någonstans i Buckinghamshire."

Senare på eftermiddagen gav jag mig ut med DAT:en för att spela in hisspojken på Mark's & Spencer's, men hissen var obemannad när jag kom dit. Det enda jag fick med mig tillbaka på band var bakgrundsljud från varuhuset, Oxford Street och tunnelbanan. Det senare inkluderar två olika versioner av den kända frasen "Mind The Gap." En handfull tunnelbanestationer ligger i skarpa kurvor vilket gör att det blir enorma avstånd mellan plattformskanten och tåget. Ibland så mycket som en halvmeter. För att folk ska uppmärksamma detta i tid har man en bandspelare som som startar varje gång ett tåg stannar. "Mind The Gap."

Fri 12 March
Red Nose Day
Direkt efter frukost ringde jag till A.M. Hon skulle jobba hela dagen, men hon ville gärna träffa mig i kväll. Jag begav mig till Speaker's Corner igen. Asfaltsytan var lika öde den här gången som förra. Egendomligt nog lyckades just Speaker's Corner ligga i skugga och hemsökas av en snål marsvind samtidigt som resten av staden badade i majsol. Den jävla hörnan var emot mig personligen, det var ju uppenbart. Det var inte speciellt kul att se sin andra reportageidé gå upp i rök.

Kul var det inte heller att gå fram och tillbaka i gångtunnlarna mellan Speaker's Corner och Marble Arch. Vid varje krök i tunneln stod en gatumusikant och spelade och på varje raksträcka låg det en tiggare med handen utsträckt: "Spare some change, please." Så är det överallt i hela London. Det går att se bort och gå förbi, men det är rätt jobbigt i längden. Speciellt besvärande blev det när jag skulle gå och kolla läget just vid Speaker's Corner och på kort tid gick förbi samma uppsättning tiggare. Jag slängde åt några av dem ett par två-, fem- eller tiopencemynt, men på vägen tillbaka rabblade de samma "Spare some change, please."

Trots att det var Red Nose Day var det inte så många människor som hade sina röda näsor på sig. Inte jag heller. Jag nöjde mig med att ha min Red Nose Day-tröja på mig. Det verkade vara så långt som de flesta andra sträckte sig också. Plus att många bilar och husfasader pryddes av de större tomatvarianterna.

Jag var tidig till min besökstid på Kiss FM. Lorna Clarke som skulle ta hand om mig var ute på uppdrag, så jag blev visad runt av en annan kvinna, en mycket söt negress. Hon visade mig studiorna, verkstaden och säljavdelningen. Det såg ut i stort sett som på vilken radiostation som helst. Soundcraftbord, PR-99:or, tolvtior. Kiss FM är en relativt nyetablerad radiostation som låtit höra rätt mycket om sig i europeisk branschpress. Deras format är dansmusik med högt tempo och det märks på detaljer i studions uppbyggnad och valet av utrustning. Många av programledarna har discjockeybakgrund och föredrar att köra den stilen även i radio. Därför har man förutom det vanliga mixerbordet också ett mixningsdäck med två vanliga discoskivspelare i sändningsstudiorna. Frekvensen är 100,0 MHz och sändningarna täcker hela London. Uteffekter och sådant var det ingen som visste något om, inte ens serviceteknikern. Han visste bara att sändarna var placerade ute i Croydon, trettio kilometer söder om studion.

Den största uppmärksamhet Red Nose Day fick var nog på TV. BBC1 sände ett sju timmars jippoprogram hela eftermiddagen och kvällen. Jag låg på sängen i mitt trånga hotellrum och flippade mellan kanalerna i några timmar. Vid sjutiden ringde jag till A.M. igen. Vi stämde träff vid Leicester Square halv nio. I onsdags hade vi valt mellan två olika filmer. Nu tog vi den andra av dem: Consenting Adults. Mer konventionell och inte lika hemskt suggestiv. I början satt jag mest och irriterade mig på att jag kände igen storyn. Jag läste en novellsamling av Roald Dahl för många år sedan och tar man genomsnittet av alla novellerna i den så får man ungefär grundstoryn i filmen. Efter halva lyckades jag bli lite engagerad och lagom till det klyschiga slutet var jag helt knäckt.

Jag blir ofta knäckt på bio; jag berörs mer än jag borde. Det har väl med atmosfären att göra. Mörkret i salongen, skärpan och lystern i bilderna. Färgerna och klarheten. Våren 1992 sprang jag på en massa pressvisningar, och jag kände mig alltid som ett vrak när jag stapplade ut och insåg att det inte var kväll, att det var ljust, att klockan var tolv-ett och att jag hade en hel hemsk eftermiddag framför mig.

Efter filmen ville jag gå till Marquee. A.M. ville helst ge sig in bland porrbutikerna i Soho för att hitta en trevlig pub. Utanför Marquee var det längre kö än vad som skulle vara hälsosamt för oss och pubarna var i stängningstagen. Engelska pubar stänger konstigt nog vid elva-tiden. På Hippodrome hade Capital Radio klubbkväll. Utanför stod det mycket folk, men någon egentlig kö var det inte. Vi stod och tvekade. Inträdet kostade ändå tio pund, cirka 115 kronor. Då kom det fram en kille och ville sälja rabattbiljetter för två pund styck. Med en sån i handen skulle man komma in för £5 och alltså spara tre pund. På själva biljetten stod det "Do not pay for this ticket" med stora bokstäver. Jag påpekade detta och A.M. sade att vi nog inte riktigt hade bestämt oss än. Svartförsäljaren gick vidare till nästa kund. Då upptäckte jag att det låg säkert hundra rabattbiljetter spridda över trottoaren. Jag plockade upp två, tog A.M. i armen och gick in.

Hippodrome var fullt med folk. Jag var orolig för att tappa bort A.M. i vimlet så med undantag för garderobsbesöken vid in- och utgång (de har skilda garderober för killar och tjejer) höll vi oss nära varann. Att stället skulle vara stort hade jag väntat mig, men ändå inte så stort som jag trodde. Vi funderade på ifall det var större eller mindre än Carlia i Uddevalla. På Carlia går det in 1500 personer, men det är uppdelat på tre dansgolv och fem barer. Hippodrome ligger i ett enda stort rum, format som en skål. De har ett centralt dansgolv, ett par tre barer, gogo-dansare och en ljusshow värdig Pink Floyd. Laser, varilights, strobar och traverskranar.

A.M. hade ett tåg att passa, så vid ett-tiden drog vi oss mot utgången. När jag kom ut på gatan insåg jag att jag hade en saftig hörselnedsättning. Jag hörde strängt taget ingenting. Det var mycket pinsamt och gjorde mig rätt förvirrad. Under A.M:s fasta ledning lyckades vi hursomhelst ta oss till Leicester Squares tunnelbanestation. Den var stängd. Attan osis. Nästa station var Piccadilly Circus. Den var också stängd. Utan att höra vad jag själv sa gick jag och upprepade något i stil med "Sista tåget har gått. Tunnelbanan är stängd." om och om igen. Vi tog en taxi till Waterloo Station. Stationshallen var ljus, kall och tom. A.M:s tåg var ett extratåg som inte stod i tidtabellen, hon visste inte vilken plattform det gick från och det var inte anslaget någonstans. Vi sprang omkring i hallen, korshänvisade mellan olika personer ur den sparsamt förekommande personalen. Jag hörde fortfarande mycket lite. Jag hade ångest för mina örons skull. Normalt sett är jag rädd om min hörsel, bland annat för att den är mitt arbetsredskap. Det här var den största TTS (Temporary Threshold Shift) jag kan minnas att jag haft, och jag visste inte hur pass bestående men jag skulle få. Att sabba hörseln är som att hugga av sig handen -- den växer inte ut igen.

Så småningom hittade vi rätt tåg -- trodde vi. Jag satt uppkrupen i ett hörn och tyckte synd om mig själv medan A.M. följde tågets väg på linjekartan. Men stationsnamnen utanför fönstret stämde allt sämre överens med var vi borde vara. Hade vi blivit lurade? En man i samma kupé lugnade oss. Tåget skulle gå en lång omväg på ungefär en halvtimme, men till slut komma fram till Wimbledon från andra hållet.

När vi kom fram till huset där A.M. bodde hörde jag nästan normalt. En lätt obehaglig känsla av ha en tunn vit hinna inne i öronen satt dock kvar i flera dagar.

Sat 13 March
Jag vaknade av att två katter klev omkring på mig. Jag ville inget hellre än att ligga kvar, men jag visste vad jag måste göra. Innan elva skulle hotellrummet vara tömt. Ett par timmar kvar. A.M. vaknade också, men så fort vi hade bestämt en ny mötesplats somnade hon om. Utanför var gatan typiskt morgonkylig. Varför är känns alltid luften så fuktig och vackert kall morgonen efter? En speciell känsla; kallt utan att man fryser.

Utan att tänka och fylld av en luddig lycka kom jag tillbaka till hotellet. Receptionisten hade blivit orolig när jag inte kom tillbaka på kvällen. "Det kan hända saker, du kunde åtminstone ha ringt." Jag bad försiktigt om ursäkt, men att ringa hotellet hade verkligen inte varit min första tanke när jag kom hem till A.M.

Halv tolv träffade jag A.M. vid Piccadilly, som vanligt. Hon hade pratat lyriskt om marknaden i Covent Garden hela veckan. Nu var det dags att se vad den hade att erbjuda. A.M. är förtjust i småprylar, accessoarer av olika slag, och sådana var det absolut inte ont om. Vi drev runt och shoppade krimskrams i ett par timmar. Rätt trevligt. Tur att jag inte ansåg mig ha råd med allt jag ville ha, för, allvarligt talat, var skulle jag göra av allt? Jag handlade för ungefär tio-femton pund, och ingen av sakerna jag köpte har jag fått användning för än. Visst är det hemskt. Jag har kommit till ett stadium där jag måste låta bli att köpa saker, inte för att jag inte har råd, utan för att jag inte har plats eller ens användning för alla prylar. Mitt hem ser ut som om någon försökt pressa in så många absurda föremål som möjligt på en given yta. Dessvärre var det så det gick till också.

Ett annat inslag på marknaden i Covent Garden var gycklarna. I en av gångarna fanns det en Punch and Judy-teater och på en öppen plats uppträdde en utbrytarkung. Han var inte så skicklig på utbrytning; han kom visserligen loss, men det var inte det som var det viktiga. Han pratade i stort sett oavbrutet och var kul hela tiden. Det dröjde säkert tio minuter från att det sista låset var låst i hans kedjor tills han började bryta sig ut. Och hela tiden pratade han. Precis innan han skulle börja bryta påminde han oss om våra skyldigheter. Han uppträdde och vi skulle betala. "Jag är inte arbetslös, jag har ett jobb: det här är mitt jobb." Han nöjde sig inte heller med vilka växelmynt som helst. "Det finns två mynt i cirkulation här i England, det är enpennyn och tvåpencemyntet, och vet ni vad? Jag kan inte heller köpa något för dem." Nej, helst skulle vi ge honom ett enpundsmynt.

Klockan två skildes vi åt. A.M. stannade kvar i Covent Garden och jag tog en sista fotorunda innan det var dags att åka ut till flygplatsen. Förutom mina kort på konstiga utflyktsmål kopplade till obskyr pop- eller rockhistoria måste jag ju ta åtminstone några konventionella turistkort. Tower Bridge var det objekt jag hade kvar. När jag var där fick jag syn på Fenchurch Street Station. En av huvudpersonerna i fjärde liftarboken heter Fenchurch. Hon blev nämligen till där. "Vet ni hur tråkigt det är på Fenchurch Station?" Men jag hann inte ta en ordentlig titt på tristessen, för jag då insåg jag hur bråttom jag hade. Ner i tunnelbanan och iväg mot hotellet för att hämta mitt bagage. Då, just då, slutade Londons alla tunnelbanelinjer att fungera. Åtminstone alla som jag just då behövde. Elfel på Circle Line, security alert på Central Line plus att District Line också stod still för att en man hade blivit överkörd vid High Street Kensington.

När jag äntligen kom fram till Heathrow hade jag en knapp halvtimme för incheckning och då kände jag att jag hade läget under kontroll. Men jag hade inte räknat med den mycket minutiösa -- för att inte säga griniga -- säkerhetskontrollen. Jag är van vid att metalldetektorerna hittar saker jag knappt inte ens visste jag hade i de kläder jag har på mig: nycklar, mynt, små plåtburkar, ölöppnare eller vad det nu kan vara. Därför hade jag tömt över allt sånt till mina väskor. De röntgas ju för sig, och den väskan gick mycket riktigt igenom utan strul. Det gjorde inte ryggsäcken. Jag blev förd åt sidan och fick öppna den. Smutstvätt och shampooflaskor samsades med mikrofoner och kablar på undersökningsdisken. DAT-däcket var de mycket misstänksamma emot. De tog ut det ur fodralet, vände och vred på det. Förutom att de röntgade det när det fortfarande låg i ryggsäcken körde de igenom det ensamt ytterligare två gånger. Till slut gav de sig, fortfarande inte helt övertygade. Medan jag försökte rekonstruera min genialt kompakta packning (dvs. att få ner allt i ryggsäcken) hörde jag mitt plan ropas ut. "All passengers must immediately go to the gate." Lätt för er att säga, tänkte jag och kutade iväg med väskor och kassar slängande.