Informationsförlaget, 2005
Exakt när den första svenska järnvägen byggdes beror på vad man vill definiera som järnväg. Det fanns diverse olika förstadier till dagens järnvägar, med till exempel hästdragna vagnar på enkla spår. Men det man allmänt räknar som den första järnvägen i Sverige var sträckan mellan Örebro och Nora som byggdes på privat initiativ och öppnades för allmän trafik på våren år 1856. I december samma år invigdes också de första statligt byggda järnvägarna på sträckorna Malmö-Lund och Göteborg-Jonsered.
När den svenska järnvägen fyllde 125 var det SJ som firade. Enstaka fristående aktörer fanns även då, men sedan lång tid hade "Järnvägen" i Sverige ändå varit liktydigt med SJ. Idag är järnvägsbranschen fylld av privata, statliga och landstingsägda bolag som kör och underhåller tågen, och följaktligen är det Banverket, det statliga verk som sköter större delen av själva spåren, som sammanställt och gett ut jubileumsskriften denna gång. 40 olika skribenter medverkar.
Eftersom boken är i coffee table-format så trodde jag att det mest skulle vara stora bilder och en och annan faktaruta. Men så var det inte. Boken är en faktaspäckad och mycket omfattande genomgång av järnvägens förutsättningar, ekonomi, geometri, geografi, teknik, säkerhet, arkitektur, miljöpåverkan, samhällspåverkan med mera. Det här är inte en bok man bläddrar lite i vid soffbordet. Den är fylld med mycket informationstäta texter, som man behöver ge gott om tid för att ta till sig. Ett praktverk för den specialintresserade.
Det är fascinerande att läsa om hur järnvägen drivit på den tekniska utvecklingen. När järnvägen byggdes så fanns inte den tekniska infrastruktur vi tar för givet idag, och man var tvungen att bygga sitt eget telefonsystem, sina egna kraftverk och sitt eget elnät. Järnvägen har också lett till nya upptäckter inom geologi och materialvetenskap, och till och med inom medicinen. Det var efter några olyckor där lokförare tagit fel på röd och grön signal som man upptäckte fenomenet färgblindhet.
I den allmänna samhällsdebatten är det lätt att få intrycket att järnvägen är en teknik som har sin storhetstid bakom sig. Stationer stängs, banor läggs ner, andra klarar sig enbart på grund av skattesubventioner, och mer och mer av transporterna går på landsväg. Och så var det också fram till 1970-talet. Men i slutet av 1980-talet vände det och nu är järnvägen i stark expansion igen. Nya banor byggs och gamla rustas upp. Det är till och med så att det körs mer trafik på järnväg nu än det någonsin har gjort, både gods- och persontrafik. I boken tar man Skåne som exempel.
Det skånska järnvägsnätet var som längst på 1910-talet och omfattade då 1640 kilometer. Under 50- och 60-talen lades hälften av sträckorna ner. De byggdes ursprungligen för att transportera sockerbetor, och hade endast en handfull passagerarturer per dag. Banstandarden var låg, hastigheten var på många sträckor 40 km/h eller lägre, med täta stopp vid de uppemot 500 stationerna. Arbetspendling var inte möjlig. Idag är bilden en helt annan. Järnvägsnätet har koncentrerats, men det har även befolkningen. Snabba pendeltåg med hög turtäthet trafikerar 50 stationer. På det kvarvarande nätet körs det 40 procent mer tågkilometer än toppåret 1950, och från nästan hela Skåne går det att arbetspendla till Malmö, Kristianstad eller Helsingborg, och till och med till Köpenhamn.
Av Anders Hultman, augusti 2006.
< Förra boken |
Nästa bok >
Till listan över böcker
|
Ceci n'est pas un blogg. I Boksnack skrev jag om de böcker jag läste 2005--2009. |