Piratförlaget, 2006
Frågan om vem som är "terrorist" och vem som är "frihetskämpe" är en gammal diskussion. Beroende på politisk utgångspunkt så kan samma gäng illa klädda, improviserat utbildade, kalashnikov-viftande personer beskrivas på olika sätt.
Nu tar Jan Guillou frågan till en ny nivå. Vem är terrorist och vem är en legitim militär styrka? Om krigarna har fina blå uniformer, toppmoderna vapen och strikt följer folkrättens och genèvekonventionens regler på varje liten punkt? Enbart angriper militära mål och är noga med att undvika civila förluster. Vad händer då?
Bokens upplägg, som avsiktligt vänder upp och ned på begreppen, är att palestinierna köper en avancerad rysk ubåt, med personal och allt. Fartyget är fyllt av helt nyutvecklad teknik som ingen annan har. Man har snabbare torpeder än alla andra och nya motmedel mot fientliga angrepp. Man kan se längre under vattnet än någon annan och rent allmänt undgå upptäckt. Med denna superubåt skulle palestinerna i ett par--tre drag kunna slå ut hela den israeliska flottan, och kanske även delar av Israels flygvapen.
Men redan vid första övningen med ryssar och palestinier tillsammans upptäcker man att man har ett allvarligt diciplinproblem. Ryssarna i besättningen är grovt rasistiska. Gränsen passeras när fyra ryssar på fyllan brottar ner en palestinier medan en femte gnider in hans ansikte med en fläskkotlett. Så kan man inte ha det ombord på en ubåt som ska utföra ett farligt och komplicerat krigsuppdrag. Så Guillou plockar fram sin gamla hjälte som levt i exil i Kalifornien under antaget namn de senaste elva åren. Viceamiral Carl Hamilton kallas in -- och tar befälet. Hamilton får allas förtroende och lyckas medla.
Jan Guillou brukar säga att hans tidigare serie av Hamiltonromaner alla börjar med ett mord, slutar med en shoot-out och däremellan är det trehundra sidor politisk diskussion. Och det är ungefär så i den här boken också. Han sätter gång på gång sina hjältar i situationer som ger honom tillfälle att diskutera krigets etik och moral och hur man "ska" göra i krig. Och vad länder som USA, England och Israel oftast gör istället. Samtidigt förfaller han inte till en enögd syn när det gäller enskilda individer. Det finns flera exempel på när enskilda amerikaner, britter och israeler får framstå som hyggliga och sympatiska, trots kritiken mot deras länders politik.
Boken har en baklänges-dramaturgi som är ovanlig för thrillers. Guillou berättar utförligt och detaljerat om en rad olika övningar som besättningen är ute på. Men när det till slut, efter mer än halva boken, blir riktig action av, ja då hoppar han över beskrivningarna av hur flera av operationerna sen faktiskt utförs. Detaljerna? De drog han ju redan under förberedelserna. Det är såklart helt i sin ordning att inte dra detaljerna en gång till, men upplägget gör att boken liksom får slagsida. Inledningsfasen blir en lång uppförsbacke och beskrivningen av själva striden blir nästan abrupt kort.
En vanlig kritik mot Guillous Hamiltonromaner är att han skriver i en alltför kvällstidningsaktig stil, med korta slagkraftiga meningar som inte lämpar sig så väl för en roman. Det är inget jag störs av speciellt mycket, men visst, det här är ingen bok som man i första hand läser för det njutbara språkets skull. Förutom när det gäller en del av dialogerna, som är fullkomligt briljanta. Vissa replikskiften stannar jag upp och läser om flera gånger för att de är så skönt lakoniska, så vackert kärva.
Är det realistiskt då? Förmodligen inte. Ubåtens förmågor är ren science fiction, det erkänner Guillou själv i ett efterord. Men politiskt? Nja, det är väl högst tveksamt om Ryssland verkligen skulle ge sig in i ett sådant här spel. Och islamisterna, vart tog de vägen? Vad säger att ett felsteg från dem inte skulle röra till den fina och folkrättsligt korrekta planen? Det finns fler frågetecken, men kanske är det meningen. Att vi ska tänka efter.
- Sex: En gång hörs det misstänkta ljud genom väggen.
- Våld: "Det största terrordådet någonsin," som det står i baksidestexten.
- Droger: Stora mängder vodka. En del whiskey, vin och champange.
Av Anders Hultman, augusti 2006.
< Förra boken |
Nästa bok >
Till listan över böcker
|
Ceci n'est pas un blogg. I Boksnack skrev jag om de böcker jag läste 2005--2009. |