Piratförlaget, 2006
Den sjätte boken om kvällstidningsreportern Annika Bengtzon har gått som följetong i DN under sommaren och jag tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att för första gången läsa något av Liza Marklund. Det är ju inte utan att man blir lite nyfiken på en författare som det talas så mycket om, som säljer i upplagor på en halv miljon och mer, och översätts till ett trettiotal språk.
Visserligen tycker jag att det är frustrerande att inte få läsa i sin egen takt, men det är samtidigt rätt bekvämt att det följer en hel bok med min vanliga dagstidning utan extra kostnad. Annars hade det aldrig blivit av att jag läst den. Kanske ingen större brist för all del, för den är ärligt talat ganska dålig.
Boken kretsar kring Nobelkommittén, den grupp som varje år utser pristagaren i medicin. Det hela börjar med att ordföranden mördas under spektakulära former, och på sedvanligt manér så kommer sedan polisen och kvällspressen att bedriva parallella utredningar om mordet. Vi läsare vet dock redan vem som "gjorde det". Mordet beskrivs ur mördarens synvinkel och vi får följa både flykten från mordplatsen och städarbetet efteråt. Gåtan som Markund ställer upp är varför och på vems uppdrag mordet skedde.
Men även om jag fastnar i intrigen och girigt kastar mig över ett nytt avsnitt varje dag så märker jag att jag egentligen inte bryr mig om hur det ska sluta. Ganska snart står det klart inom vilken krets uppdragsgivaren ska sökas, och när jag väl förstått det så känns det inte så angeläget exakt vem det är.
Handlingen vinglar hit och dit. Marklund hoppar snabbt mellan forskarvärlden, dagishämtning, grannfejder, diskussioner om jämställdhet, beskrivningar av Bengtzons dåliga äktenskap och pessimism om kvällspressens framtid. Hon får till och med in kritik mot CIA:s hämtning av terrormisstänkta och Bodströms nya buggningslagar -- blandat med förvånansvärt detaljerade beskrivningar av hushållsarbete, inköpslistor och middagsingredienser.
Gång på gång kommer gigantiska infodumpar där Marklund mycket ivrigt berättar allt från juridiken kring yppandeförbud till hur man tjuvläser andras e-post. "Jag har aldrig tidigare gjort så mycket research för en roman," har Liza Marklund sagt i en intervju. Och det kanske är det som är problemet. Att hon så gärna vill redovisa allt som hon tagit reda på, även när det inte tillför boken något. Det är inte kul att bli skriven på näsan. Speciellt inte som själva storyn är såpass osannolik. Trots att den inhyrda yrkesmördaren ska vara så cool och duktig så gör hon en hel rad ologiska manövrar efter sin framgångsrika flykt. Och varför får hon överhuvudtaget den här beställningen till att börja med? Det uppseendeväckande mordet i början hänger inte egentligen ihop med resten av handlingen.
Flera recensioner säger att boken "avslutas med en rejäl cliffhanger" som bäddar för en fortsättning. Ett mycket förbryllande påstående. Jag tycker inte att det är några lösa trådar kvar. Allt får svar, utom möjligen en detalj. Annika Bengtzon misstänker en granne för en grej som läsaren vet att han inte gjort. Men detta lilla missförstånd är knappast något man kan bygga en hel uppföljare på.
Boken slutar med ett irriterande "författarens eftertext" där Liza Marklund går igenom vad som är fakta och vad som är påhitt i boken. Uppräkningen börjar med upplysningen att Karolinska Institutet existerar! Ja, så står det. Är det ett påpekande som vi faktiskt behöver? Avdelningen på KI är däremot påhittad, och huset som Bengtzon besöker ligger egentligen på en annan adress! En tavla som nämns i boken finns på museum och inte hos en privatperson! Men hallå? Är detta den nya trenden, efter Da Vinci-koden? Vad vill Marklund gardera sig emot?
- Sex: Nej.
- Våld: Flera spektakulära mord.
- Droger: Alkohol.
Av Anders Hultman, augusti 2006.
< Förra boken |
Nästa bok >
Till listan över böcker
|
Ceci n'est pas un blogg. I Boksnack skrev jag om de böcker jag läste 2005--2009. |