Natur och Kultur, 2005
Pocketupplaga med extramaterial, 2006
Musikjournalisten Fredrik Strages andra bok handlar om de mest hängivna bland fansen. De som följer efter artisterna från spelning till spelning, som lägger all sin tid på att dyrka sina idoler. De har alla gått över gränsen för vad som betraktas som normalt, och några av dem har även passerar gränsen för vad som är lagligt och blivit till obehagliga stalkers.
I varsitt kapitel tar Strage upp beundrare av olika artister, som Michael Jackson, Westlife, Morrisey, Judas Priest, Elvis och Lill-babs. Strages arbetsmetod är att umgås intensivt med dem han skriver om under en längre tid, och han följer därför med när fansen åker till Michael Jacksons rättegångar och demonstrerar sitt stöd, han står utanför nattklubbar där pojkband festar tillsammans med deras minderåriga beundrare, och han blir nästan en stalker själv när han sitter i flera veckor på en restaurang för att få tag på ett av sina mer skygga intervjuobjekt.
Strage går också igenom del äldre artiklar och forskning om fan-fenomenet, från Mary Pickfords och Douglas Fairbanks besök i Stockholm 1924, via Beatleshysterin på 1960-talet och fram till mordet på John Lennon 1980 och attentatet mot Ronald Reagan 1981. Strage refererar till psykologiska teorier om varför man blir ett fan och var gränsen går mellan normal och sjuklig beundran. Tyvärr är den forskning som finns inkonsekvent och spretig, och detta blir en av bokens svagare punkter.
Annars så handlar bokens två mest intressanta kapitel just om sjuklig beundran. Med hjälp av rättegångsprotokoll, samtida tidningsuppgifter och egna intervjuer har Strage kartlagt två personer. Dels holländaren Gert van der Graaf som beundrat Agnetha Fältskog sedan 1974 och som faktiskt lyckades inleda ett kort förhållande med henne 1997 men som senare dömdes för ofredande och utvisades. Dels den så kallade Sjösalakvinnan som förföljde Evert Taube i åratal. Efter sex år av intensiv stalking brände hon ner Taubes lantställe i skärgården och fortsatte även efteråt med sin resultatlösa uppvaktning.
Kanske är det karaktären av kriminalreportage från insidan av en sjuk brottslings hjärna som gör att de kapitlen lyfter. Även de andra kapitlen där man följer med "på insidan" är intressanta, medan de vetenskapliga referaten inte ger lika mycket. Till stor del som sagt för att det inte verkar finnas mycket vettig forskning.
Det som saknas i boken är artisternas syn på sina mer entusiastiska fans. Man anar vilken inställning Morrisey och Westlife har, och i avsnittet om hårdrocksfansen kommer det fram en del. Men i stort sett saknas den vinkeln. Fredrik Strage besvarar frågan i den intervju med sig själv som finns i pocketutgåvans extramaterial. Svårigheten ska tydligen ligga i att artisterna sällan vill säga något om sina fans annat än att de älskar dem.
I extramaterialet finns också Gert van der Graafs egen lista över de bästa låtarna med ABBA och Agnetha Fältskog. I april 2006, en vecka efter att han skrivit listan, greps han på nytt utanför Fältskogs bostad.
- Sex: Strage lät medvetet bli att skriva om groupies eftersom han inte ville skriva om sex, utan om om åtrå. Men lite sex har slunkit med ändå.
- Våld: Både Gert van der Graaf och Sjösalakvinnan blir inblandade i handgemäng.
- Droger: Nej.
Av Anders Hultman, september 2006.
< Förra boken |
Nästa bok >
Till listan över böcker
|
Ceci n'est pas un blogg. I Boksnack skrev jag om de böcker jag läste 2005--2009. |