Gollancz, 2004 (oavkortad version).
Först publicerad 1974.
År 1985, när William Mandella var tio år, upptäckte man the collapsar jump, möjligheten att åka in i ett svart hål och omedelbart komma ut i ett annat, i en helt annan del av galaxen. Genast började man skicka ut rymdskepp för att kolonisera andra planeter, men när ett av rymdskeppen blev attackerat av utomjordingar gav man sig in i ett fullskaligt interstellärt krig istället och la inte så mycket kraft på fortsatt kolonisation.
Kriget går ut på att ta kontroll över de "portplaneter" som cirklar kring de svarta hålen. Båda sidor försöker etablera militärbaser på portplaneterna för att skydda de transportleder de svarta hålen utgör.
När boken börjar är Mandella 22 år, och kriget har just startat. Efter en tid av intensiv och överraskande farlig träning skickas han ut på krigets allra första markstrid för att attackera en av fiendens baser.
Det börjar som som en vanlig klassisk rymdkrigsbok, fullmatad med tappra soldater som kämpar i ett rättfärdigt krig mot en hemsk och omänsklig fiende. Parallellerna till "Starship Troopers" (Robert A. Heinlein, 1959) är uppenbara. Men där "Starship Troopers" närmast glorifierar kriget är "The Forever War" ett starkt debattinlägg mot krigets meningslöshet. Vår hjälte är väldigt ambivalent till sitt uppdrag. Både han och resten av soldaterna har tvångsinkallats och måste rentav både hypnotiseras och drogas för att klara av att döda sin motståndare. Ingen verkar heller veta varför fienden är ett sådant hot mot mänskligheten. Kriget utkämpas på planeter många, många ljusår bort och ingen av fiendens rymdskepp har någonsin kommit i närheten av jorden.
En annan skillnad mot "Starship troopers" är att "The Forever War" också känns mycket mer modern, både vad gäller teknik och sociologi. Där "Starship troopers" känns väldigt 50-tal så känns inte "The Forever War" lika uppenbart 70-tal. Sånär som på några tidsmarkörer (som att information man inte behöver direkt tillgång till lagras på papper eftersom databaser tar sådan plats) så skulle den lika gärna kunna vara skriven idag.
Det är ett riktigt jobbigt krig som Mandella är ute i. Och det blir jobbigare och jobbigare allteftersom kriget fortgår. Eftersom deras rymdskepp kör i hastigheter nära ljusets råkar de ut för relativistiska effekter. Medan det går några månader ombord på skeppet kan det ha hunnit gå hundra år på jorden. Fienden råkar ut för samma fenomen, vilket leder till att man aldrig vad man kommer att möta när man kommer fram till den portplanet man ska försvara. Den tekniska utvecklingen vad gäller vapensystem och skyddsmetoder utvecklas löpande, och man kan lika gärna komma till slagfältet med hopplöst föråldrade vapen -- eller med hundra års övertag.
Det går också hundratals år mellan varje gång de kommer hem till jorden, med allt vad det innebär av förändrat samhällsskick och politiskt läge.
En annan recensent skrev att detta var "den bästa boken om interstellärt krig" han hade läst, och även om kategorin känns lite corny så kan jag hålla med om det.
- Sex: Alla med alla.
- Våld: Rymdkrig och blodiga infanteriattacker.
- Droger: Det börjar i nära nutid med cannabis, alkohol, heroin och amfetamin, och fortsätter i den avlägsna framtiden med specialiserade droger för att påverka soldaterna i olika användbara riktningar.
Av Anders Hultman, september 2006.
< Förra boken |
Nästa bok >
Till listan över böcker
|
Ceci n'est pas un blogg. I Boksnack skrev jag om de böcker jag läste 2005--2009. |