Ordfront, 2004
Det börjar med två sidor med en fantastisk skildring av Blackeberg. Visionerna när det byggdes. Femtiotalets framtidstro. Hur folk flyttade in. Vilken bra plats det var. Men platsen saknade en historia. "I skolan fick barnen inte göra specialarbeten om Blackebergs förflutna, eftersom det inte fanns något." Tiotusen invånare i en modern och rationell förort, helt oförberedda på det som skulle komma att hända.
På vintern 1981 får Blackeberg nämligen besök av en vampyr. Vanligtvis utspelar sig vampyrhistorier i andra tider och på andra platser. Transsylvanien på 1800-talet, New Orleans på 1700-talet. Inte här, i en vinterblek stockholmsförort, under min egen livstid, mitt ibland barn som går i skolan, folk som går ut med hunden och alkoholisterna som hänger i centrum. Kontrasten mellan denna bedövande vanlighet och tanken på blodsugande vampyrer är hård.
Boken kallas för skräck, och det är det väl i någon mening. Historien är otäck, hemsk, läskig. Men kanske inte i första hand på grund av de övernaturliga inslagen, vampyrerna eller seriemorden, utan på grund av det som händer i den vanliga världen. Huvudpersonen är en liten kille på tolv år som är svårt mobbad, och det är de avsnitten som skrämmer mest.
Det handlar om kärlek, det handlar om hämnd, det handlar om dysfunktionella relationer och det är riktigt, riktigt bra.
- Sex: Spirande, prepubertal kärlek. Pedofila våldsfantasier.
- Våld: Ritualmord. Grov mobbing. Nävslagsmål med levande döda.
- Droger: Halotan, alkohol, lim.
Av Anders Hultman, november 2006.
< Förra boken |
Nästa bok >
Till listan över böcker
|
Ceci n'est pas un blogg. I Boksnack skrev jag om de böcker jag läste 2005--2009. |