Timbro, 2004 ("Atlas Shrugged", 1957)
Det här är en berättelse om hur USA gradvis anammar ett sovjetiskt samhällssystem. Boken utspelar sig i en steampunk-liknande framtid, där ånglok fortfarande är vanliga, där radion dominerar och teve är något nytt som inte slagit igenom ännu, där eliten flyger runt i små privata flygplan som de rattar själva. Den gavs ut 1957, men världsbilden andas mera av 1930-tal, eller kanske snarare hur man på 1930-talet föreställde sig de närmast kommande decennierna.
Samhällsomvandlingen börjar smygande, med en frivillig överenskommelse mellan järnvägsbolagen att inte konkurrera på samma sträckor. Dagny Taggart, bokens huvudperson och ledare för ett av de största järnvägsbolagen, förstår att detta kommer att leda till katastrof, men ger sig aldrig in i den politiska striden utan koncentrerar sig på att sköta sin järnväg. Sedan trappas den politiska klåfingrigheten gradvis upp. Staten utfärdar en lång rad regleringar som blir mer och mer omfattande, tills total stagnation i ekonomin påbjuds. Ingen får varken nyanställas, sägas upp eller sluta frivilligt, alla vinster konfiskeras, och ekonomin centralstyrs helt och hållet. Det elände och den misär som regleringarna leder till i samhället beskrivs parallellt med de allt mer farsartade turerna i den politiska ankdammen. Det är lite som lilliputtarnas käbbel i "Gullivers resor" eller kanske ännu hellre intrigerna i en rysk satir som "Mästaren och Margarita" där likheten med det sovjetiska systemet blir ännu tydligare.
Samtidigt som regleringarna innebär ett stor lidande för befolkningen så skildras hela processen på ett väldigt naivt sätt. Märkligt nog låter Ayn Rand den diktatur hon beskriver inte ta till öppet våld. Trots att samhällsregleringar som leder till massvält (parallellen till utsvältningen av Ukraina är tydlig) rimligtvis måste upprätthållas med polis och militär, så är de oppositionella huvudpersonerna aldrig fysiskt hotade, förrän vid något enstaka tillfälle alldeles i slutet. Alla verkliga exempel på den här typen av diktaturer har ju som bekant byggt på en omfattande våldsanvändning med fångläger, avrättningar och försvinnanden.
"Och världen skälvde" är en kontroversiell idéroman som folk ibland refererar till, men jag har nog aldrig sett att man går in i detaljer och använder sig av enskilda liknelser eller händelser i boken. Avsaknaden av referenser till själva innehållet gjorde att jag blev mycket överraskad, både av att boken handlar så mycket om järnvägar (som metafor för industriåldern) och att boken inte riktigt visar den människosyn jag hade trott att den skulle göra.
Grovt räknat finns det tre sorters människor i Ayn Rands värld. Ett försök till benämning skulle kunna vara den producerande eliten, den politiska klassen och de vanliga människorna.
Den producerande eliten är innovatörer och entreprenörer av olika slag. Ofta företagsledare men även uppfinnare, kompositörer och fria forskare. Denna grupp är berättelsens hjältar. Genomgående goda personer med hög moralisk resning vars främsta mål i livet är att uppfylla sina egna drömmar, förverkliga sig själva och tjäna pengar; allt av sin egen skapande kraft och utan att kräva något av någon annan.
Den politiska klassen å andra sidan är genomgående ond. Den ägnar sig åt intriger och maktspel som hela tiden går ut på att berika sig själv på andras bekostnad. Flera av de aktiva på den politiska scenen är också företagsledare, men istället för att sköta sina företag väl och göra vinster genom uppfinningar och frivillig handel så ser de till att fixa sig vinster genom att konfiskera konkurrerande företags tillgångar, besluta om monopol för det egna företaget, och andra politiska åtgärder som sakta men säkert bryter ner landets moral och ekonomi, något de struntar i för personliga, kortsiktiga vinster.
De hänvisar ofta till att de tar sociala hänsyn när de gör detta, och beskyller den första gruppen för att de enbart vill tjäna pengar åt sig själva -- något som de goda företagsledarna okritiskt håller med om. Här finns en stor svaghet tycker jag, i att Rand aldrig egentligen problematiserar detta och låter de goda så ihärdigt förneka att de skulle drivas av sociala hänsyn, eftersom det samtidigt är uppenbart att de goda är de som verkligen tar sociala hänsyn, enligt en tydlig moralisk kod. Det finns flera exempel på hur de känner att de "måste" erbjuda transporttjänster, metalleveranser och annat till särskilt behövande kunder och landsdelar. Alltid till marknadspris, såklart, men med ett tydligt socialt patos.
Den sista gruppen är de vanliga människorna, och de är mer ombytliga vad gäller godhet och ondska. I början av boken tecknar Rand ett förvånansvärt positivt porträtt av Den Vanlige Arbetaren. Arbetarna strävar på, de kanske inte har företagsledarnas innovationskraft, men de har en arbetskunskap och en arbetsförmåga som är viktig. Även om hjälterollerna är vikta för företagsledarna så framställs även de anställda arbetarna som goda och moraliskt framstående. Porträttet har tydliga drag av Rosseaus "den ädle vilden." Men allteftersom berättelsen fortgår, och hopplöshet och rovgirighet breder ut sig så sjunker även de vanliga människornas moral. Enstaka högresta arbetare finns kvar, men de flesta verkar anpassa sig till det rådande systemet och förväntar sig att "någon annan" ska försörja dem. Massan låter sig manipuleras, men samtidigt har den en slumrande kraft.
"Och världen skälvde" är en riktig kloss till bok. Tidigare upplagor har tydligen givits ut uppdelade i tre band. I denna utgåva är hela berättelsen samlad i en pocketbok på 1200 tättskrivna sidor, men det skulle lätt ha gått att berätta samma historia på mindre än hälften. Boken är mycket pratig. Framför allt håller huvudpersonerna långa politiska anföranden för varandra, flera sidor långa monologer där man bara vill skrika att man har fattat poängen nu, kan vi gå vidare tack? Det grövsta exemplet är det närmare 60 sidor långa radiotal som en av hjältarna håller mot slutet av boken.
En annan reflektion är att boken är ganska schablonmässig i sin beskrivning av personernas karaktär. En persons moraliska resning syns direkt på klädsel och hållning. De goda är högresta, klara och rena, med snygga kläder och skarp käklinje. De onda har slappa, plufsiga ansikten och illa sittande kläder. Ondskan är helt enkelt aldrig elegant. I verkligheten är det ju ofta tvärtom, att de grymmaste diktaturerna har de snyggaste uniformerna.
- Sex: De goda har fint sex som de blir lyckliga av. De onda har meningslöst sex som inte ger dem någon njutning.
- Våld: Förvånansvärt lite för att vara en skildring av en diktatur.
- Droger: Cigaretter med tryckta dollartecken på.
Av Anders Hultman, april 2007.
< Förra boken |
Nästa bok >
Till listan över böcker
|
Ceci n'est pas un blogg. I Boksnack skrev jag om de böcker jag läste 2005--2009. |
Micke Kazarnowicz
2007-11-14 16:00