Boksnack | |||
Boksnack med Anders Hultman | |||
|
Stephan Mendel-Enk: "Med uppenbar känsla för stil" Atlas, 2004 Av förhandssnacket hade jag uppfattat det som att det här skulle vara ett reportage om fotbollshuliganer, de så kallade firmorna. Jag hade dragit mig lite för att sätta igång med boken eftersom jag var orolig för att den skulle vara fylld med våld och annat obehag. Men det är bara det första kapitlet som handlar om fotbollskulturen. Resten av boken är en sökning i vidare kretsar för att analysera manligheten i stort. Vi besöker daghem, graffitimålare och pappagrupper. Mendel-Enk analyserar filmer, talar med komiker och refererar andra debattböcker, som "Fittstim" och "En riktig våldtäktsman". Och trots att jag slapp läsa om det nakna våld som jag varit orolig för, så handlar ändå hela boken indirekt om våld. Mendel-Enk driver tesen att männen -- manligheten -- kontrollerar världen med hotet om våld. Även de män som inte själva utövar våld. I huvudsak verkar boken beskriva Manligheten, som idé, som norm, som kulturellt fenomen. Men ibland glider det över till att även den vanliga hyggliga snubben, som inte är våldsam eller elak, också "drar nytta" av de våldsamma männens hotfullhet. Att hans priviligierade ställning i samhället och privatlivet baseras på att han är man och därmed skulle kunna gripa till våld. Men här nånstans tycker jag att Mendel-Enk gör det lite för lätt för sig. För dels upprätthålls bilden av den våldsamma mannen i lika hög grad av kvinnor som av män -- och vem är då den skyldiga? Dels så finns det också våldsamma kvinnor (även om Medel-Enk verkar vilja viftar bort det) och män som anpassar sina liv i rädsla för dem. Och det finns kvinnor som hårt utnyttjar den typ av makt som könsrollerna ger dem. En annorlunda typ av makt, men ändå. Efter ungefär halva boken börjar jag tycka att han blir lite väl kategorisk. Allt det han säger är sant, men... det finns också andra sidor. Till slut blir jag arg, främst på att det är så illa ställt med jämställdheten i Sverige och i världen. Men det är också något annat som skaver. Riktar han egentligen sin kritik mot manlighetsnormen, eller även mot männen som sådana? Alla de som inte uppfyller normen då, undrar jag. Var får de plats i analysen?
Av Anders Hultman, november 2005. |
|
|
|