Norstedts förlag, 2007
Den tredje och avslutande boken i Millenium-serien är lika spännande och intensiv som den andra. Denna gång är det framför allt Mikael Blomkvist som är huvudpersonen. Lisbeth Salander är inlåst större delen av tiden, först på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg där hon vårdas för en svår skottskada, sedan i häkte misstänkt för flera fall av mord, mordförsök och misshandel.
Mikael Blomkvist lägger ner mycket tid och kraft på att försöka rentvå Lisbeth Salander från misstankarna, och samtidigt försöka hitta de verkliga skurkarna. En riskabel uppgift, eftersom personerna han jagar samtidigt jagar honom, och försöker tysta både honom och Salander, med mer och mer våldsamma metoder.
Eftersom detta till stor del är Mikael Blomkvists show så växer han ut till en hjälte på liknande sätt som Lisbeth Salander växte till superhjälte i förra boken. Han överlistar alla försök till telefonavlyssning, buggning, skuggning och plantering av bevis. Han lyckas utnyttja polisen för sin sak, och han har till och med informella möten med statsministern i kampen mot konspiratörerna. Plus då hans stora sexuella kapacitet, såklart.
Mikael Blomkvists fantastiska förmågor blir stundtals lite schablonartade, men samtidigt rätt underhållande på sitt sätt. Det är kul att läsa om diverse smarta tricks för att undkomma övervakning, se vilka motmedel man kan ta till och hur man kan manipulera sina övervakare så att de ser den bild man själv vill att de ska se. Sen att det är rätt osannolikt att en enda person skulle klara av att ro ett sådant projekt i land må väl vara hänt. Man kan säga att det ingår i genren och behöver vara med för att storyn ska funka.
Det enda som inte hade behövt ingå är Stieg Larssons egen variant av könsstereotyper. Han är för smart och för modern för att förfalla till de vanliga könsrollerna där män är aktiva och kvinnor är passiva. Lisbeth Salanders hjälteroll är inte det enda exemplet, utan hela bokserien är full med kompetenta och handlingskraftiga kvinnor. Nej, det är något mera subtilt som skiner igenom här och där, som att alla kvinnornas utseende beskrivs och bedöms på ett sätt som inte görs med männen. Eller som att kvinnorna ibland kanske är lite för aktiva, mer som en manlig fantasi om den aktiva kvinnan, än som en verklig person hade agerat. Detta är ingen stor invändning, men jag tycker att det är intressant att trots att det är uppenbart att Stieg Larsson skriver med ett tydligt jämlikhetssträvande så finns den manliga blicken ändå där. Det är som att män och kvinnor mycket väl kan vara jämställda i yrkes- och samhällsliv, men så fort sexualiteten kommer in i bilden blir det genast rörigt igen.
I vilket fall som helst: det är en mycket spännande bok, med ett hårt tempo. Och den är avslutad. Alla trådar från hela trilogin knyts ihop. Den fjärde bok som Stieg Larsson enligt uppgift var nästan färdig med innan han avled måste vara en helt ny historia, för man blir inte lämnad med några frågor när "Luftslottet som sprängdes" är slut.
- Sex: Mikael fortsätter att lägra kvinnor.
- Våld: Flera skottdramer, avrättning genom hängning, närstrid med spikpistol med mera.
- Droger: Utplacerade påsar med knark. Annars mest sprit.
Av Anders Hultman, februari 2007.
< Förra boken |
Nästa bok >
Till listan över böcker
|
Ceci n'est pas un blogg. I Boksnack skrev jag om de böcker jag läste 2005--2009. |
missgillette.blogspot.com
2008-04-23 20:59